Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Missionsrörelsen - en kvinnorörelse: Birgitta Larsson om Jonas Jonsons nya bok om missionärerna

Missionsrörelsen var en kvinnorörelse. Birgitta Larsson har läst biskop emeritus Jonas Jonsons nya bok "Missionärerna".

Annons

I en tid när kyrkliga tjänster i stort sett inte existerade för kvinnor kunde kvinnor bli missionärer.

Redan från början var kvinnor i majoritet i missionärskåren. Det har visserligen inte alltid framgått av den gängse historiken. Men den som bemödar sig att kritiskt studera statistik och se bortom eller bakom de stora missionspatriarkerna, som oftast lyfts fram, får en annan bild.

Det har biskop emeritus i Strängnäs Jonas Jonson gjort. Under senare år har han skrivit stora biografier om kyrkoledare såsom hans företrädare biskop Gustav Aulén och ärkebiskop Nathan Söderblom. Men den bok som Jonas Jonson just publicerat och som uppmärksammades under Bok och Biblioteksmässan heter "Missionärerna" och är en biografisk berättelse om Svenska kyrkans mission 1874-1974" (Verbum 2019).

Under Svenska kyrkans missions (SKM) första hundra år sändes 813 missionärer ut. Av dessa var 283 män och 530 kvinnor. Det är visserligen sant att kvinnor inte kallades missionärer från början, eftersom en missionär skulle vara präst. Men faktum kvarstår att missionärernas fruar och de ogifta missionsarbetarna, ofta lärare, gjorde ovärderliga insatser. De nådde ut i samhället och in i familjerna. De drev flickskolor och utbildade bibelkvinnor som sedan kom att spela en avgörande roll.

Den allra första ogifta kvinnan som anställdes för tjänst i Sydafrika var Ida Jonatansson. Hon anställdes 1883 som lärare och barnhemsföreståndare. Hon var den första kvinnan som fick en reguljär tjänst i Svenska kyrkans mission och i realiteten den första kvinnan som fick en fast avlönad tjänst i Svenska kyrkan. Om dessa pionjärer skrev missionsprofessorn och Jonas Jonsons lärare Bengt Sundkler:” I denna lilla värld av flyktiga och fladdrande pastorer trädde nu en rad resoluta svenska kvinnor in i Zulumissionen, var för sig märkliga gestalter med personlig stil, stadga och auktoritet.”

Även om yrkesrollen som erbjöds ogifta kvinnor var sjuksköterska, lärare eller skolhemsföreståndare finns det exempel på självständiga kvinnor som bröt mot normen. Psalmförfattaren Ida Granqvist var en av dem och friherrinnan Hedvig Posse en annan. Hon var ekonomiskt oberoende och startade med egna medel ett sjukhus i Dundee 1899. Hedvig Posse hade också en viss anknytning till Västerås. Under en sjukdomsperiod hälsade hon på sin syster som var gift med Västeråsbiskopen Lövgren. Systrarna grundade då en missionssyförening i Västerås, en av de många syföreningar som genom hela förra århundradet arbetade ihop pengar för missionsarbetet och förmedlade kunskap om den stora världen. Missionsrörelsen var till stor del en kvinnorörelse.

Den som inspirerade till SKMs insatser i Kina var Ingeborg Wikander. Då hade redan svenska frikyrkor och andra nordiska lutherska kyrkor påbörjat missionsarbete. Ingeborg Wikander var filosofie kandidat och aktiv i förkrigstidens kvinnorörelse, påverkad av Lydia Wahlström. Hon var enligt Jonson ”intelligent, receptiv och oförvägen”. 1916 reste hon på eget bevåg till Kina för KFUKs räkning med uppgiften att utbilda framtida kvinnliga ledare. Hon var en flitig brevskrivare och det var hennes rapporter och vädjanden om medarbetare som fick SKM att inleda arbetet i Hunanprovinsen. Den som lyssnat till Ingeborgs vädjanden var Rut Nathorst som i sin tur förmådde missionsstyrelsen att sända henne som sin första missionär till Kina 1918. Hennes bestämda åsikt var att arbetet borde inriktas på de bildade klasserna och studerande ungdomar. I den andan framkom ett förslag från ärkebiskop Söderblom och Knut B. Westman, bland andra, att bygga ett universitet i Kina. Det blev så småningom en högskola men den mötte stort motstånd och degraderades till en gymnasieskola. De som enträget kämpade med arbetet att undervisa och bygga församling var Willy Stenfeldt och Elfie Källberg under hela den dramatiska tiden 1920 till det definitiva slutet på missionsepoken i Kina 1950. Jonsons insiktsfulla skildring av hela den politiska och kyrkliga processen är mycket lärorik.

Indien har tillsammans med Sydafrika kallats SKMs ”första kärlekar”. Jonas Jonson ger en mycket färgrik beskrivning av den lutherska kyrka som växte fram. Den var till en början grå emot den hinduiska bakgrunden av ”gudabilder i bjärta färger, och doften av rökelse, jasmin och kryddor som fick svenska sockenkyrkor och bönhus att blekna.” Men även om de lutherska kyrkorna för det mesta var enkla kopior av europeiska kyrkobyggnader fanns också exempel på missionärer som identifierade sig med den indiska kulturen och försökte förstå den inifrån. Kyrkan i Usilampatti, väster om Madurai, skilde sig från de andra. Entrén bars upp av kolonner i dravidisk form. I de runda korfönstren växte ett kors ur lotusblomman. Det treskeppiga kyrkorummet bars upp av pelare krönta av kapitäl med bananknoppar. Kyrkan hade inga bänkar utan här som i andra kyrkor satt gudstjänstdeltagarna med korslagda ben på golvet.

I den växande församlingen kom många av gudstjänstbesökare från det stora flickläroverket som leddes av Ellen Nordmark, bördig från Västerås. Jonas Jonson kallar henne en av Svenska kyrkans mest framgångsrika medarbetare i Indien. När Ellen Nordmark reste till Indien 1931 var hon den första kvinnan i missionärskåren med en teologie kandidatexamen förutom sin lärarexamen. Där skulle hon bli kvar i trettiosju år fram till pensioneringen. ”Ellen Nordmark insisterade på att flickorna skulle förstå sitt värde och ta självständigt ansvar. En verklig samhällsförändring kunde bara komma inifrån och i den kunde kvinnorna spela en avgörande roll. – Ellen Nordmark var konsekvent, uthållig och långsiktig. Hon nöjde sig inte med att leda sin skola utan reste ut i byarna och gick från hus till hus för att personligen tala med kvinnorna om deras döttrar. – De högaktade den gladlynta och omtänksamma missionären, som behärskade deras språk och ville dem så väl.”

Tanken att också flickor skulle få utbildning spred sig. Skolan byggdes ut med mellanstadium och högstadium för att till slut bli ett fullständigt gymnasium. Det skedde på kvinnornas initiativ. 1946 hade Ellen Nordmark nått sitt mål. Flickläroverket tog emot femton hundra elever och rankades mycket högt bland Sydindiens skolor. Hon var ogift men det betydde inte att hon saknade familj. ”Hennes andliga familj var” – skrev en professor i historia som varit hennes elev- ”som ett banyanträd fullt av ingenjörer, läkare, advokater, lärare, professorer, statstjänstemän och administratörer i det privata näringslivet.”

Ellens svenska familj var i första hand hennes syster Lisa som förvaltade föräldrahemmet i Västerås, som alltid stod öppet när Ellen hade sina glesa hemmauppehåll. Där fanns också syföreningen Aroslundskretsen som arbetade ihop gåvor för olika projekt och som följde Ellens arbete genom regelbundna brev från Usilampatti.

En annan missionär och flickskolerektor sändes ut av SKM till Tanzania 1946, Barbro Johansson. Hon tillhörde den grupp svenska missionärer som anställts för att ta hand om det arbete som tyska missionärer hade tvingats att lämna under andra världskriget. De hade internerats eller förvisats eftersom de tillhörde en fiendenation i det engelskadministrerade Tanganyika. Barbro Johansson var stjärnpedagog och hennes undervisning gav vida perspektiv. Flickorna förbereddes på att ta ansvar i samhället. Själv kom hon att dras in i kampen för självständighet, bli tanzanisk medborgare, parlamentsledamot och Mama Barbro med en hel nation.

Att lyfta fram kvinnotemat i Svenska kyrkans missions arbete under hundra år är bara ett, men ett viktigt stråk. Jonas Jonsons synnerligen välskrivna och spännande bok bjuder sannerligen också på mycket annat. Där ryms kolonial- och världshistoria, märkliga människoöden, spänning och sorg, misslyckanden och fenomenal kyrkotillväxt.

Arbetet förändrades givetvis från det grundläggande pionjärarbetet i att bygga kyrkor med skolor och sjukhus till att stödja kyrkor, som blivit självstyrande under avkoloniseringens 60-tal, i deras breda uppgift.

”Den som vill förstå Svenska kyrkan inifrån behöver känna till Svenska kyrkans mission. Under 100 år vitaliserade den varje församling” skriver Jonas Jonson.

Stödet för Svenska kyrkans mission var församlingarnas ansvar, ekonomiskt och engagemangsmässigt. Hemkomna missionärer höll årligen tusentals föredrag. Missionen sprängde kyrkans nationella begränsningar.

Ordet mission och missionär väckte ända in på 1970-talet mer positiva associationer, även utanför kyrkan, än det har kommit att göra senare. Men det arbete som lades ned utgjorde grunden till det vi kallar utvecklingsarbete och fick inflytande på den statliga biståndspolitiken. Sidas första insatser lokaliserades till områden där SKM hade lagt grunden.

Det arbete som dokumenterats i arkiv, brev, intervjuer, böcker och avhandlingar från den här hundraårsperioden gäller Sydafrika, Zimbabwe, Tanzania, Indien, Malaysia och Kina. Från 1970-talet och framöver blev arbetet mera ekumeniskt inriktat och präglat av den u-landsväckelse som var förhärskande. Kontakten med latinamerikansk befrielseteologi satte de fattiga i centrum och frågor om mänskliga rättigheter. Kampen mot apartheid drevs kraftfullt inte minst av den tidigare Sydafrikamissionären Gunnar Helander, som det står mycket om i boken. Han var under många år domprost i Västerås. ”Missionen gav församlingarna en hundraårig grundkurs i kulturmöte, mänskliga rättigheter och allas lika värde.”

Arbetet utökades också till andra länder såsom Etiopien, Liberia, Sydkorea, Filippinerna och Centralamerika, då i samarbete med existerande kyrkor och ekumeniska organ.

Vad blev det då av det arbete som pågick under det århundrade som boken omfattar? Om kunskapen om Svenska kyrkans missions arbete från den tiden är begränsad, är insikterna om kyrkornas otroliga växt idag i det närmaste obefintliga. Evangelisk-lutherska kyrkan i Södra Afrika har omkring 580 000 medlemmar. Den Evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania har 6,5 miljoner som därmed är större än Svenska kyrkan. Den mest dramatiska förändringen har skett i Kina där kyrkan efter kulturrevolutionens slut 1977 åter tilläts att återuppta sin verksamhet. Enligt officiella siffror uppnår den protestantiska delen av den statskontrollerade kyrkan 28 miljoner. Mest sannolikt är antalet minst tre gånger så stort.

Jonas Jonson ville rädda något av berättelsen om Svenska kyrkans mission undan den stora glömskan. Syftet har varit att ge en övergripande men långt ifrån fullständig bild av missionen som en förnyande kraft i Svenska kyrkan.

År 2000 slogs Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen samman, något som Jonson beskriver som en besvärlig och utdragen process. Svenska kyrkans internationella åtaganden har därefter huvudsakligen genomförts inom ramen för Kyrkornas Världsråd, Lutherska Världsförbundet och Act-alliansen.

Birgitta Larsson

Fil.dr och direktor för SKM på 1990-talet.

Litteratur

Jonas Jonson

"Missionärerna"

Verbum