Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elsa Andersons var som Norbergs hjärta

En familjemedlem har gått bort, vi sörjer en sann vän, en trygghet, ett andra hem, världens bästa arbetsplats. Elsas var så mycket mer än ett konditori.

Annons
Minnen. Alla årstider hade sin charm på Elsas, skriver skribenten som hade sitt första jobb på konditoriet.Arkivfoto

När jag klev innanför dörrarna på Elsas så kände jag mig hemma. Det knarrade i golvet, knäppte i väggarna. Huset var levande och så vackert. Jag brukade krama om Elsas när jag inte hade varit där på ett tag. Klappa lite på de gamla väggarna, som var prydda med målade vallmoblommor! Jag beundrade detta vackra hus och arbetsplats så otroligt mycket.

När man jobbade, försökte man alltid göra det där lilla extra, för en själv och för kunden. Även för Elsas såklart, för ibland kändes det som hon stod där bredvid och hade koll på oss.

Alla årstider hade sin charm på Elsas, man hade alltid någonting att se fram emot. Somrarna var fulla av liv, kunderna strömmade in, bageriet var på högvarv och alla gjorde så gott vi kunde.

Men det var någonting speciellt med julen på Elsa Andersons konditori. Man kände snön i luften på väg till jobbet, och man blev så lycklig när man såg att hela Elsas var prydd med ljusstakar och juldukar på borden.

Vi stod och såg på som små barn, lite pirriga och förväntansfulla när vår underbara chef Kristina Leijonhufvud äntligen satte upp de rödrutiga julgardinerna och hängde upp de stora pepparkakorna i fönstren.

Jag älskade julen på Elsas. Doften av nybakade saffransbullar från bageriet. Den känslan är oersättlig.

Även om man inte jobbade just den dagen, så åkte man ner till Elsas ändå. Gemenskapen fanns alltid där, folk blev alltid glada när man klev innanför dörrarna, det fanns alltid någon man kunde prata med.

Det är med stor sorg som jag åker till Norberg nu. Jag åker omvägar för att slippa se det mörka hålet där vårt kära Elsas en gång stod.

Men samtidigt vill jag ändå kika förbi, för att se om jag bara haft en otäck mardröm. Elsas har ju alltid stått där, så länge vi levt. Min hjärna och mitt hjärta vill inte inse att det inte står där i dag.

Elsas var och är fortfarande oersättligt, Norbergs hjärta.

Man känner både sorg, förtvivlan, ilska och förundran för det som skett. Att elden kan förstöra så vackra platser, att den kan ta med sig allt som betydde någonting.

Alla detaljer, alla fina möbler och tavlor. Och varför har monstren makten att ta det vackraste vi har ifrån oss?

Men elden kan aldrig ta med sig våra fina minnen. Med minnen, kärlek och kraft kan vi göra allt vi kan för att återskapa vårt fina konditori, med hoppet i våra hjärtan ska Elsas återigen stå där en dag.

Vi alla ska göra allt vi kan för att vinna över det onda. För så länge det där tomma svarta hålet finns där, lika länge kommer det tomma svarta hålet finnas i våra hjärtan.

Men vart ska vi gå nu, när vi behöver den där gemenskapen, kärleken för det gedigna, det gamla, underbara. Lukten av nybakade bullar, färsk tangobakelse och mandelring. Vart ska jag gå nu när Elsas inte finns mer?

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons