Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Överkörd paradgata

Annons

Så står jag då här där Dalavägen sammanstrålar med Brinellvägen och blickar upp längs Dalavägens sträckning norrut. Majestätiska träd i alléformation avlöser varandra så långt ögat ser.

Bakom mig till höger ligger tryggt stenbyggda Risbroskolan

och skickar ut sitt budskap: ”Kunskap är inte tung att bära”.

Framåt till vänster ser jag apoteket bilda udden på den strykjärnsformade korsningen och ännu litet till vänster BP-macken, som i sin front har min barndoms klätterträd. Denna yviga ek, den sista av sitt slag utefter Brinellvägen, har lämnats kvar efter ombyggnaderna.

Trädet som tidigare indikerade att här svänger vi ned mot Uddnäs och Kolbäcksån. Rakt bakom mig i Brinellvägens sträckning

löper vägen mot Risbrobacken och på dess krön kiosken, numera för alltid borta. Här, precis här i korsningen, börjar mitt Fagersta.

Sakta börjar jag min vandring Dalavägen norrut. Passerar villor där Lennart Gustavsson och Bengt Stråhle bodde. Vrider

huvudet till höger och ser huset som inrymde Mobergs Charkuteriaffär.

Moberg, stadens första korvgubbe, med sitt korvstånd inte långt från Harry Larssons Maskinaffär och just där vägen från Jubbacken möter Brinellvägen. Och där är huset som inrymde Vestbergs Bageri som bakade så goda wienerbröd att man åt flera i rad på stående fot.

Där fanns världens äldsta godisautomat i trä och mässing. Lite längre fram där Dalavägen korsades av Smällbovägen bodde en tid fotbollsbacken i FAIK Bertil Hjulström, nästa exakt mitt emot Fiadelfiakyrkan.

Så tittar jag upp – vad är det jag ser. Kan inte vara sant! Det går en ny väg diagonalt över Dalavägen och till vänster ser jag en ödetomt, så en till och det är lika dant på höger sida. Jag tror inte mina ögon. Här är det stopp.

Jag tar mig genom en cykeltunnel upp på fortsättningen av Dalavägen. Jag möts av ännu fler ödetomter. Och här till höger fanns Julle Östlings Speceriaffär och längre upp i backen Tummar-Einars bensinmack och bilreperationsverkstad. Byggnaderna är kvar.

Här fanns stadens första taxistation eller droskstation där vi pojkar vintertid brukade tolka efter droskorna ett stycke på gatans isunderlag.

Men så, vad skönt. Ejalunden med sin musikpaviljong finns ju kvar. Denna härligt gröna oas där man vissa dagar fick njuta av skön musik från Bruksmusiken.

Och här, just nedanför kullen, var start och mål för cykeltävlingen Barkenrundan, som Fagersta Cykelamatörer anordnade varje år.

Efter en stunds eftertanke vandrar jag vidare. Där till vänster låg Liljekvists Livsmedelsbutik och en bit längre fram till höger låg Narfströms Konditori där Fagersta AIK höll sina möten. Och Metodistkyrkan, vart tog den vägen?

Men nu är det stopp, bara nybyggda hus så långt jag ser. Jag stannar, pannan formas till djupa veck, medan jag funderar och söker få klarhet. En paradgata förstördes.

Jag frågar mig: Vad har staden vunnit genom denna, för mig, obegripliga planlösning. Jag undrar, men förstår ännu inte.

Dalavägen, så snabbt du tog slut. Du kom inte fram till Byxkröken, vår ungdoms mötesplats. Jag hade önskat dig ända fram till Fagerliden, kära idrottsborg, min ungdoms arena. Tyvärr tog även din historia slut.

Född i Fagersta

Bo ”Robban” Johansson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons