Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyssna på fotfolket i Fagerstas barnomsorg

Annons

Med anledning av Sune Anderssons insändare var jag på väg att lämna en kommentar. Hann inte med detta då jag, till min glädje, läste insändaren den 25 april från ”Trött och sliten medarbetare” som innehåller exakt vad jag hade tänkt säga.

Bakgrunden till min åsikt i frågan är att jag är gift med en före detta barnomsorgsarbetare vilket gör att jag vid många tillfällen träffar fotfolk från barnomsorgen, nu och tidigare anställda. Näst intill samtliga beklagar sig över pressen i arbetet på grund av ökat antal barn och ökad administration som genomförts inom verksamheten utan motsvarande kompensation av resurser/personal. Detta är en situation som, enligt anställda, varit i ett antal år och har inte dykt upp 2017/2018.

Vad jag därutöver reagerar på är hur du Sune Andersson kommit till slutsatsen att det inte är något problem inom barnomsorgen i Fagersta. Enligt din insändare har du pratat med cheferna. Att anstränga sig att efterhöra fotfolkets åsikter har tydligen inte varit aktuellt?

Om jag inte är helt ute och cyklar så hävdade du med mycket stor bestämdhet som Metalls ordförande att man måste prata med dem som är direkt berörda av en förändring eller verksamhet en korrekt bild av verksamheten. Konstigt nog verkar detta inte behövas i nuläget när man som politiker sitter i en position där man representerar arbetsgivaren. Jag är förvånad och skrämd! Eller som man brukar säga ”När fan blir gammal blir han religiös”.

Att cheferna svarat som de uppenbarligen gjort beror nog på, som ”Trött och sliten medarbetare” skriver, att det råder en tystnadskultur inom barnomsorgen eller att man, för att inte riskera sitt eget skinn, svarar på ett sätt som man tror/vet passar arbetsgivaren.

Besviken skattebetalare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons