Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så gjordes förr när betet tröt

Annons
Brist på foder är inget nytt fenomen.

Det är varmt. Det är snustorrt i naturen. Vi läser om det i tidningarna. Vi ser det på TV. Vi upplever det också själva. Men den minnesgoda kommer nog ihåg, att det faktiskt har varit varma somrar även förut.

En sommar i början av 80-talet var det likadant. En av mina bästa vänner, en lantbrukare söder om Västerås, hade det bekymmersamt. Betet för hans djur började sina. Som nödutfodring röjde han med motorsåg buskar och mindre träd i beteshagen. Djuren lärde sig ganska snart vad det innebar. Varje gång han startade motorsågen kom hela hjorden rusande för att stilla hungern.

En annan lantbrukare, närmaste granne till ”vår” bonde, hade till följd av ändrad drift på sin stora gård gott om outnyttjat betesmark. Han avstod den gärna. Problemet var att fösa ett 30-tal halvvilda djur en och en halv kilometer, delvis på allmän väg, mellan gårdarna.

Nöden är ju till god hjälp vid uppfinningar. ”Vår” bondes goda vänner utnämndes till kofösare. Dessutom fick han god hjälp och assistans av polisen.

När allt var förberett och klart, satte sig bondens unge son vid ratten på traktorn. Bonden själv ställde sig på släpvagnens flak med motorsågen i högsta hugg. Då blev det fart på hela hjorden. Den kom stormande som en präriebrand över den torra betesmarken och följde traktorn till målet. Hela operationen slutade lyckligt.

Den här händelsen visades i TV:s Aktuellt, vi kunde också läsa om den i VLT. Hur det gick att fösa tillbaka djuren till hemgården vet jag inte, men det är en helt annan historia.

Gunnar Vikman

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons