Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Sverige är en “stor familj” för ensamkommande barn

Att uppfostra friska barn som klarar att hantera livets svårigheter, utbildade och välanpassade i samhället är antagligen föräldrars svåraste uppgift.
Att ta sig an den uppgiften med tonåringar, som kommer från andra länder med helt andra kulturer och har egna smärtsamma erfarenheter är en även större utmaning.

Annons

Den utmaningen, att ta emot ensamkommande minderåriga har det svenska samhället och regeringen mött i åratal.

Bara under 2015 kom mer än 35 000 ensamkommande barn, de flesta från Afghanistan. Också i år är det många som söker asyl.

Fram till 2006 hade Migrationsverket hand om hela processen med mottagning, uppehälle och allt annat fram till slutet av asylprocessen för ensamkommande barn som kom till Sverige. Ökat antal i den här kategorin gjorde att socialtjänsten fick ta över ansvaret. Barnen fick bo i svenska familjer, i särskilda boenden i varje kommun, HVB för ensamkommande barn.

En av dessa är Hednagården i Avesta (Dalarna), som är i funktion sedan 2009. Annika Johansson har ansvaret för den här verksamheten i Avesta, och driver tre HVB-hem för ensamkommande asylsökande minderåriga. Med 25 anställda tar HVB för ensamkommande i Avesta hand om 36 barn alla dygnets 24 timmar.

Barnen har samma rättigheter som barn födda i Sverige, såsom rätt till skolgång, hälso- och sjukvård, nöje med mera. De har rätt att bli hörda och att känna till sina rättigheter enligt artikel 18 av den Internationella barnkonventionen.

Läs också: Fler krönikor av Arben Vata

Utöver sina biologiska föräldrar har de allt här. Under asylprocessen utser staten en god man, medan socialtjänsten i kommunen övervakar HVB-hemmen. Beskrivet på detta sätt ser det ut som om allt fungerar underbart bra, men som jag nämnde i början på artikeln är det en stor utmaning att ta hand om barn eller minderåriga. Annika Johansson berättar att barnen, de flesta från Afghanistan, har olika problem och erfarenheter. Det kan vara som rollerna i tecknade filmer, eftersom de ibland säger en sak men tänker på något helt annat.Barn från Syrien har blivit hitsända av föräldrarna med det enda syftet att familjen, där de övriga medlemmarna väntar i månader eller år i Turkiet, Libyen eller andra länder, på ska kunna återförenas i Sverige.

Afghanska barn lever skilda från sina familjer i åratal. De har vuxit upp på gatan och har aldrig haft ett eget hem eller tak över huvudet. Deras mål är inte att återförenas med familjen, utan att få ett eget liv i Sverige. Det är orsaken till att barnen är slutna eller tillbakadragna när personalen talar med dem om olika frågor.

De tror att personalen arbetar för staten och mot barnens intressen. (De tvekar också att berätta om sina liv för tidningar.)

Det är en mentalitet från hemländerna, där regeringen inte arbetar för medborgarnas intressen. Därför ser medborgare från dessa länder staten och regeringen inte som tjänare och utan som motståndare.

Annika Johansson och hennes medarbetare säger dock hela tiden till barnen att de inte hanterar eller kan påverka asylprocessen. De hjälper dag och natt till med alla behov barnen kan ha men de påverkar inte asylprocessen, vare sig positivt eller negativt.Hur asylansökan går är vad som oroar dem mest och har enormt inflytande på dessa minderårigas dagliga uppträdande. De följer varje utveckling av asylpolitiken med stort intresse, som exempelvis det nyligen ingångna avtalet mellan de svenska och afghanska regeringarna. Eller vilka möjligheter den svenska regeringen skapar för dem som går i skolan.

En annan orsak till bekymmer och oro är anpassningen av deras livsstil och matvanor här i Sverige. På detta HVB-hem är det inte tillåtet att servera halalmat, medan all mat är Eco.Johansson säger att önskan efter halalmat respekteras, men att det är deras uppgift att förklara och övertyga barnen om att bra mat för hälsan är Eco-mat, trots att det är dyr mat. Barnens ursprungliga reaktion handlar om religionen och kulturen i deras hemländer. Men efter en tid blir de övertygade om fördelarna med Ecomat, och det är inte längre någon diskussion om halalmat.

En typisk arbetsdag på HVB-hem är nästan som en vanlig dag för en familj med tonåringar. Det blir diskussioner om väckningstider eller vara upp länge på kvällen, tillgång till olika webbsidor, hur mycket tid som ska ägnas åt studier eller fritid. Barn i en familj är olika, men här kommer barnen dessutom från olika länder, vilka kan vara mycket olika. Personalen på HVB försöker lära barnen vad det innebär att leva tillsammans med personer från andra kulturer och vad som krävs för att respektera och anpassa sig

Sverige har under många år blivit påverkat av olika kulturer. Trots att det för många kan ses som naivt, tills nu har svenskarna lyckats visa att det bästa sättet att integrera och undvika problem med utlänningar är att acceptera varandras kulturer och undvika konflikter.På det sättet har alla som har kommit till Sverige vant sig vid att vardagslivet handlar om inkludering, inte exkludering . Många som har kommit till Sverige i unga år har lyckats förstå den här filosofin, medan många andra kan kalla det assimilering.

Det beror på varje persons förväntningar och perspektiv. Över många år har kan det ha varit hundratusentals som kom som ensamkommande barn eller tillsammans med sina familjer, och tack vare det svenska samhället och den svenska staten, har de blivit integrerade och lever ett säkert och tryggt liv här.

Annika Johansson nämner namn på personer som har bott på HVB-hem efter 2009 och som redan på ett naturligt sätt har blivit accepterade i det svenska samhället, har arbeten och har bildat egna familjer. Enligt henne är det den största glädjen med arbetet, som hon är hängiven sedan flera år.

Föräldrar gläds åt sina barns framgångar. Personer som tar hand om ensamkommande känner på samma sätt, när de liknande framgångar för de här barnen. Efter år av hårt arbete och uppoffringar är det en moralisk belöning för de här människorna som arbetar med att uppfostra och utbilda de här barnen.

Av: Arben Vata Översättning: Richard Appelbom

Sweden,” a big family” for unaccompanied children Raising healthy children, able to cope with the difficulties of life, educated and useful for society, etc, is probably the most difficult mission for parents. Engaging in such a mission with teenage children who come from different countries and cultures completely different, personal and painful stories, it is even greater challenge.

This is the challenge that the Swedish society and government is facing for years; taking care of unaccompanied minors arriving in Sweden. Only in 2015 in Sweden arrived more than 35 thousand unaccompanied children, mainly from Afghanistan, while this year the number of those seeking asylum is also high. Until 2006, Migrationsverket used to take over the whole process of reception, accommodation and everything else until the end of the entire process of application for asylum for unaccompanied children arriving at Sweden. Increased flow of incomers of this category, made social services take over the responsibilities, accommodating these children in Swedish families as well as in special centers in every municipality, called HVB for unaccompanied children.

One of them is Hedegården in Avesta municipality (Dalarna), which function since 2009. Annika Johansson is responsible for this servise in this municipality, and runs three treatment units for minor children seeking asylum in Sweden. With a staff of 25 people, HVB for Ensamkommande in Avesta, takes care 24 consecutive hours for about 36 children. They have the same rights as children born in Sweden have, such as the right to education, health care, entertainment, have the right to be heard and to get acquainted with their rights under Article 18 of the International Charter of the right of children. Besides biological parents, they have everything here. Regarding the progress of the Asylum case, the government assigns a “God man”, while social care services in the municipality supervise the respect of their rights in HVB.

Showing in this way, it seems like everything goes marvelously, but as I mentioned at the beginning of this article, taking care of children or minors is a very difficult challenge. Annika Johansson tells that children, mostly from Afghanistan, have different issues and stories of their lives and to talk to them is just like “the characters in cartoon films”, as sometimes happens that they say another thing and have something else in mind. Syrian children have been sent here by the desire of parents and their sole purpose is to unite with their families that are waiting for months or years in Turkey, Libya or other countries. Children from Afghanistan are away from their families for years. They are grown in the street and have never had a home or shelter of their own. Their ultimate aim is not to unite with their families, but to have a new life of their own in Sweden. This is why, when the staff that takes care of these children talk with them about various issues, often makes children to be reserved and reserved. The fact that staff of HVB is the state employees, makes them suspicious and they think that they work for the government and against their interests.(They even hesitate to put their story in newspaper). In fact, this is a mentality carried from their home countries, where governments do not work for the interests of citizens. This is why citizens in these countries consider the state and the government, not as their servants, but as their opponents.

However, Annika Johansson says that she, and her staff, always tells to children that these centers do not deal with the issues of asylum and do not have any impact on this process. They help them for any need they have in every moment of the day-night, but do not affect either positively or negatively the progress of the process. The final status of the asylum case is precisely what worries them most and has indeed enormously influences regarding daily behavior of these minors. They follow every development concerning asylum policy with great interest, such for example, the recent agreement between the Swedish and the Afghan government, or facilities that the Swedish government creates for them who are attending school.

Another concern is the adjustment to their new lifestyle and eating habits, here in Sweden. In this HVB there is not allowed to serve “hallall” food, while any food product is ECO. Johansson says that we respect their desire for “hallall” food, but our duty is to explain to children and to convince them that good food for human health is ECO food, even though this is expensive food. The children's initial objection has to do with the religion and culture of their countries, but time after time, they get convinced about the benefits from the use of ECO food products and discussion about "hallall" does not exist anymore. A typical day working in such centers is almost like an ordinary day for a family with teenagers. There are discussions on awakening or stay late at night; the use of extended website and slots; for the time that should be spent to learn; to play and lots of other things, etc. Like children in a family that are not the same, children coming from different countries as well, have significant differences with each other. What the staff of HVB is trying to reach, is to teach children what it means to live together with people coming from different countries and cultures, and what should be done to respect and adjust with them.

For many years, Sweden is going through the phenomenon of penetration of different cultures. Although to many it may look like a sign of naivety, until now the Swedes have succeed to show that the best way to integrate and to avoid problems with foreigners, is acceptance of another culture and not collision with it. In this way, everyone who comes to Sweden get used to the way and style of life that is not exclusion, but inclusion. Many people who have come to Sweden minor age have managed to understand this philosophy, while many others might also call this as assimilation.

It depends on the expectation and from the perspective of everyone. During many years, there are maybe hundred of thousand who have come in this country since they were unaccompanied children or with their families, and thanks to Swedish society and government, they have managed to integrate and have their secure and quiet life here. Annika Johansson mentions by names some people who have been part of these care centers (HVB) since 2009 and have already been naturally accepted by the Swedish society, are employed and have created their own families. According to her, this is the greatest joy that gives the job, which she adores and is devoted to for years. Parents get satisfaction from the achievements and successes in life from their children. People who take care of unaccompanied children feel the same, when they see the similar success for these children. After years of hard working and full of sacrifices, this is kind of moral rewards that receive those people who deal with the upbringing and education of these children.

By: Arben Vata

Arben Vata flydde från Albanien vintern 2014, började skrivor krönikor för VLT och har nu fått uppehållstillstånd i Sverige.

Mer läsning

Annons