Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

23 år (!) vid makten fick räcka för Tage Erlander

Kung Gustaf VI Adolf ifrågasatte Olof Palmes omdöme

Annons

Tage Erlander äter middag med sin blivande efterträdare Olof Palme och den samarbetsvillige centerledaren Gunnar Hedlund.

Tage Erlander var statsminister i 23 år från 1946 till 1969. Redan då ovanligt länge. Numera sitter partiledare sällan längre än runt tio år.

Ändå visar Erlanders dagböcker, som nu är framme vid 1969, att det var flera som ville att han skulle fortsätta ett tag till. Det handlade i praktiken om oro och misstro mot efterträdaren Olof Palme.

En orolig var kung Gustaf VI Adolf. Kungen vädjade enligt dagboken till Erlander om kvarstannande. Erlander skrev "han dolde inte sin oro för Palme, vars omdöme han ifrågasatte. Sträng var en annan sak"

Det ter sig med dagens mått minst sagt märkligt att kungen/statschefen på detta sätt lägger sig i vem som ska vara statsminister. Men då gav författningen kungen exempelvis formellt makt som regeringsbildare, och han träffade regeringen på konseljer.

Erlander verkar inte heller särskilt upprörd över att kungens synpunkter. Å andra sidan blev de inte beaktade. Palme blev statsminister och partiledare.

LO-ordföranden Arne Geijer var också starkt kritisk till att Palme skulle bli statsminister. "framför allt för hans utrikespolitiska obetänksamhet". Geijer trodde att Palme skulle få svårt att samarbeta med LO. Utrikespolitiken lär nog ha handlat om synen på och tonen om USA.

Där finns andra anteckningar som visar att de trassliga relationerna med USA bekymrade. Regeringen ville vara kritisk mot Vietnamkriget, men ha goda förbindelser med USA. Tyske toppolitikern och Sverigevännen Willy Brandt lovade att "klargöra för amerikanerna den svenska regeringens vilja att normalisera förbindelserna med USA".

Centerledaren Gunnar Hedlund ska enligt dagboken ha kommit med tydliga samarbetsinviter. Om Socialdemokraterna skulle vinna valet 1970 kunde de behöva en koalitionspartner.

Hedlund var intresserad, och tyckte att Centern hade avlägsnat sig mer från de två andra borgerliga partierna. Även om de borgerliga skulle vinna valet ville Hedlund hellre samarbeta med Socialdemokraterna! Och detta sagt när Centern och Folkpartiet utåt hade en nära mittensamverkan!

Nu blev det inte så. Palme och Hedlund blev motståndare i valet 1970, och Hedlund efterträddes av den borgerligt orienterade Thorbjörn Fälldin.

Olof Palme förmådde eller ville inte upprätthålla Erlanders goda relationer med Centern. Det kan ha haft en avgörande betydelse för svensk politik och för att Socialdemokraterna förlorade sin mångåriga dominans.

Erlanders dagböcker ger en bra bild över hur politikens villkor förändrades från 1940-talet till sent 1960-tal. Då var presskonferenser och utlandsresorna få, de politiska medarbetarna saknades . När Erlander avgick går det mer att känna igen dagens politik, även om mycket, som färre kvinnor och långsammare medier, skiljer.

Erlander bekymrar sig för svaga regeringar i en värld där de liberala utvecklingstendenserna och de nationalistiska känslorna skapar en snabbt växande oro. Han diskuterar med SSU att det är mer lockande att arbeta i aktionsgrupper än att engagera sig det mer långsamma arbetet i politiska partier. Låter oroande aktuellt.

Erlander satsade på en nordisk ekonomisk union. Tidigare ville Socialdemokraterna ha ett skandinaviskt försvarsförbund.

Här blev det inte som Erlander ville. I dag är alla länderna med i EU och Sverige, liksom Finland, diskuterar Natomedlemskap. Inrikespolitiskt var Erlander mycket framgångsrik, men de nordiska projekten misslyckades.

Mer läsning

Annons