Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Agneta Lokrantz: Att vara missunnsam är inte klädsamt

Delad glädje är dubbel glädje

Annons
Benjamin Ingrosso fick grattiskram av tvåan Felix Sandman. Foto Anders Wiklund / TT

Den norska skiddrottningen Marit Björgen meddelade nyligen att hon avslutar sin karriär. Hon hade inte motivationen att fortsätta, sade hon.

Det är inte svårt att förstå. Hon har vunnit massor av medaljer i VM- och OS-sammanhang samt världscupen ett flertal gånger och är redan historisk. Vad vore bättre än att sluta på topp?

Jag kommer att sakna henne. Hon har varit en otrolig idrottskvinna och dito personlighet. Hon har varit – och kommer säkert att fortsätta vara – sympatisk och klok. Hon har kunnat gratulera sina konkurrenter de gånger de har varit före henne i resultatlistan.

Det är mer än man kan säga om andra norska skidlöpare genom åren, som ömsom har missunnat andra (främst svenskar) deras segrar, ömsom hånat dem när de själva har vunnit. Det gör dem till dåliga förebilder för barn, ungdomar och nya generationer idrottare.

Den norska skidskytt som i OS tyckte att tävlingen borde ha ställts in på grund av svåra förhållanden tar nog priset. Förhållandena var desamma för alla. Nämnda gnällspik inte ens var i närheten av prispallen – och det var en svenska som vann…

Konkurrensen i många idrotter är knivskarp. Man satsar så mycket av sig själv, både fysiskt och psykiskt. Jag förstår om man blir jättebesviken om resultaten uteblir. Men att vara missunnsam?

Just för att man vet att det är så hård konkurrens och att mycket står på spel är det så skönt att se målfållor där de tävlande gläds med varandra. Det kunde vi se i både OS och Paralympics. Jag blir lika rörd varje gång.

Missunnsamheten sticker upp sin fula nuna även i andra sammanhang. Jag tänker närmast på Melodifestivalen, där vissa finalister gnällde över att Benjamin Ingrosso vann. De menade att han kunde ha haft en fördel av att han kommer från en känd familj och att han syns i tv regelbundet.

Det var få finalister i årets Melodifestivalfinal som inte hade varit med förut. Men de enda som var hyfsat okända för de flesta – Felix Sandman och John Lundvik – placerade sig faktiskt som tvåa och trea. Ska man vinna enligt principen ”för lång och trogen tjänst” eller för att man synts mycket i tv borde Kikki Danielsson, Jessica Andersson eller någon av Idoldeltagarna ha vunnit. Men det funkar ju inte så.

Det bästa med Melodifestivalen var ändå glädjescenerna när vinnaren hade tillkännagivits. Ingrosso och Sandman gladdes MED varandra. De tog fasta på uttrycket ”Delad glädje är dubbel glädje”.

Till alla gnällspikar: Att vara missunnsam är varken klädsamt eller inspirerande. Res er över besvikelsen och gratulera den som vinner. Man kan inte vara bäst jämt. Inte ens om man är Marit Björgen.

Agneta Lokrantz, tidigare ledarskribent VLT

Mer läsning

Annons