Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anders H Pers: Därför strök Branting versen

Internationalen var för eldfängd

Annons

Hjalmar Branting, politiker och tidningsman. Här i talarstolen.

I helgen kommer vi alla att fira vårens ankomst och när entusiastiska socialdemokrater sjunger Internationalen kan arbetarrörelsen passa på att fira ett speciellt litet jubileum: I år är det 115 år sedan arbetardiktaren och fackföreningspionjären Henrik Menander 1902 skrev den svenska texten till Internationalen.

Den franska originaltexten hade fransmannen Eugène Pottier författat redan 1871. Han tänkte att Internationalen skulle sjungas på den franska nationalsångens melodi. Men det blev en fransk snickare som tonsatte sången istället. 

Det var inte svårt för Henrik Menander att översätta den franska texten. Han kunde både tala, läsa och skriva franska flytande. Så här hängde det ihop: Henrik Menander var son till en statare som blev murare i Malmö. Själv lärde sig Henrik mer av en slump till korkskärare. Han vandrade runt i Europa som korkskärargesäll och avrundade promenaden med sex år i Paris.

Därifrån vandrade han hemåt igen och började skära kork i Göteborg. Här bildade han också Arbetarklubben i Göteborg, Sveriges första socialdemokratiska organisation. Henrik Menander författade svensk text till alla verserna i Internationalen. Femte versen uppmanade arbetarna att göra väpnat uppror. Men socialdemokraternas store ledare Hjalmar Branting, som står staty i Kolsva, strök den versen. Han tyckte texten var eldfängd nog ändå. Henrik Menander var bara 19 år när han började skriva arbetardikter. 1885 skrev han också arbetarrörelsens andra stora hymn: Arbetets Söner.

Henrik Menander är inte ensam om att ha översatt Internationalen till svenska. Socialdemokraten Sven Backlund har också skrivit en svensk version.Sven Backlund var utrikesredaktör för den socialdemokratiska dagstidningen Ny Tid i Göteborg. Han var dessutom en mångsidig och flyhänt språkman. När socialdemokratiska statsråd skulle resa utomlands och hålla tal ville de ha Sven Backlund med sig som simultantolk.

De visste att han ofta i förbifarten bättrade på deras formuleringar för att lätta opp föreställningarna. Sven Backlund hade en son som också hette Sven. Diplomat i Washington, Minneapolis och San Francisco. Därefter min chef på Utrikesdepartementets pressbyrå i Stockholm i början av 1960-talet.

Sven junior var socialdemokrat som sin far. Men ingen vänsterytter. Tvärtom höll han emot tidens populärpolitiska glidningar. Sven Backlund gick vidare som generalkonsul i Berlin där han följde västsidans hemliga dialog med Willy Brandt innan han blev Sveriges ambassadör i Bonn. Varefter jag lyckades knyta honom till VLT som utrikeskrönikör på ledarsidan.

Mer läsning

Annons