Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför vill påven ha svensken i ledningen för världens största organisation

Den nybakade kardinalen Anders Arborelius hade tänkt sig att leva i största enkelhet och avskildhet. Men fick ett absolut otippat toppjobb – två gånger. Och skrev svensk historia.

Annons

Han har ett minst sagt händelserikt drygt år bakom sig. Anders Arborelius, biskop för katolikerna i Sverige, är i uppmärksamhetens centrum.

Förra året hade han hedersplatsen närmast påven vid Sveriges första helgonförklaring på 600 år. Sedan var han en av värdarna i Lund på det andra svenska påvebesöket genom tiderna. Nu är han nyutnämnd kardinal, Nordens första någonsin.

Till helgen ska han för första gången sommarprata i Sveriges Radio.

På stora festligheter ska kardinaler bära den röda dräkten. Till vardags räcker det med röd kalott. Anders Arborelius föredrar de kläder han haft i snart 50 år: brun munkkåpa.

Det är motsatsen till det liv han hade tänkt sig. 22 år gammal blev han munk i den strängaste orden i Sverige, karmeliterna ”utan skor”. De är inte barfota, men lever ett väldigt spartanskt liv i största enkelhet i ett kloster de sällan lämnar.

Till omvärlden når de mest genom att ge ut böcker. Mest känd från hans kloster var länge Wilfrid Stinissen, död 2013. Dennes böcker om andakt och bön har blivit populära bland svenska protestanter, inte minst i frikyrkor.

Där levde Anders Arborelius i 17 år tills Vatikanen till hans stora förvåning utsåg honom biskop, den första svensk som blivit katolsk biskop sedan reformationen. Han var ett helt otippat val, men Rom såg något i honom.

Tillvaron som biskop är en helt annan än det liv han hade önskat. Men han accepterade uppgiften.

En katolsk biskop har å ena sidan stor makt i sitt stift. Till skillnad från i till exempel Svenska kyrkan, som år 2000 förde över personalansvaret till församlingarna, arbetar katolska präster direkt på biskopens uppdrag. Han kan när som helst flytta runt dem i stiftet, i det här fallet hela landet.

Å andra sidan finns en enorm mängd bindande dokument från Vatikanen, och det kommer ständigt nya. Här styrs mycket av en biskops rörelseutrymme. Leder denna apparat gör ett antal kardinaler.

Ordet betyder ungefär ”huvudansvarig” och användes från början om den ansvarige prästen i varje Romkyrka, samt de lokala diakoner och förortsbiskopar som hjälpte påven. Det blev så småningom en titel med hög rang och förbehölls i princip adeln.

Inte minst steg kardinalernas status runt år 800, när det bestämdes att bara kardinaler kunde bli påve. Senare blev det deras privilegium att också välja påve.

Ju tjusigare det blev, desto svagare blev kopplingen till en viss ansvarsuppgift i det dagliga arbetet. Kretsen utvidgades till att också innehålla italienare från andra delar av halvön, och några enstaka från grannländer. Kardinalerna började kallas ”kyrkofurstar” – jämför med Tysk-romerska rikets upplägg där ett antal mindre furstar valde en kejsare inom gruppen.

Biskopar i fina stift brukade bli kardinaler, en värdighet som så småningom följde med biskopssätet oavsett person. Många kungar tog över makten att utse biskop.

Därför är det inte ovanligt med personer som Gustav Vasas sonsonsson Johan Albert, son till Sigismund och polsk 1600-talsprins. Vid nio års ålder gjordes han till biskop av pappa kungen. Påven utnämnde honom till kardinal vid 21. Det är det närmaste Sverige haft en kardinal före Anders Arborelius.

De tyngsta jobben i Vatikanen kan bara kardinaler inneha. En del kardinaler jobbar heltid i Rom. Men de flesta är biskopar i sitt hemmastift och kan ha något deltidsuppdrag i Rom. Så blir det säkert också för Anders Arborelius. Han kommer antagligen att användas för något område som han har särskilt stor erfarenhet av, kanske kontakt med lutherska kyrkor.

Varför har just han blivit kardinal? Kanske för att han stämmer bra in i påve Franciskus nya politik, som går ut på att betona och uppvärdera arbetet i periferin, på avlägsna platser, bland sjuka och fattiga, bland flyktingar, i miljöer där många inte är katoliker eller ens kristna.

Den nya linjen har inte alltid tagits väl emot. När påven till och med i officiella dokument vände sig till dem på marginalen i stället för de (så att säga) redan frälsta, kom öppna protester av aldrig tidigare skådat slag från höga potentater i kyrkan.

Det är mycket plikter när man är biskop för majoriteten av Nordens katoliker. Men när han kan drar han sig undan till den stillhet han önskade leva sitt liv i.

Anders Arborelius passar in i Franciskus linje, inte bara för att han är biskop för ett stift där hans medlemmar har betydligt lägre snittlön än befolkningen som helhet. Många av dem har flytt från krigshärdar, bor nu i utsatta områden och kämpar med att komma in i samhället. Han har också sysslat mycket med dialog med andra kristna samfund och andra religioner.

Precis som påve Franciskus står han inte för någon förändring i läran (släpp alla sådana förhoppningar om ni nu hade några).

Precis som påve Franciskus lever han gärna ett enkelt liv utan pompa och blingbling. Det gäller inte alla biskopar.

Franciskus har hittat någon han vill ha med när han bygger sitt lag.

Mer läsning

Annons