Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hot kan minska och tiderna bli bättre

Kanada klarade högerpopulism och separatism

Annons

Ny liberal hjälte. Kanadas bildsköne premiärminister Justin Trudeau.

När USA med Donald Trump har fått en gapig och oerfaren högerpopulist som president stiger den mindre nordliga grannen Kanada fram ett lockande föredöme. Tidskriften Economist hade Frihetsgudinnan prydd med det kanadensiska lönnlövet på sin första sida.  

Den Liberale premiärministern Justin Trudeau har närmast kultstatus.

Kanada försvarar frihandel och slöt nyligen ett avtal med EU. Problemen alldeles innan avtalet undertecknades berodde på EU, inte på Kanada.

När andra länder stramar åt planerar Kanada att öka invandringen från 300 000 till 450 000 om året. Kanada har med 36 miljoner ungefär 3,5 gånger så många invånare som Sverige, så det skulle här motsvara en årlig invandring på 85-130 000 per år.

Kanada står fast vid kulturell mångfald. Jag kan tycka att det gick väl långt när Högsta domstolen slog fast att en kvinna hade rätt att svära medborgareden iförd heltäckande slöja. Det tyckte även den dåvarande Konservativa regeringen, som menade att ansiktet bör synas vid medborgarskapceremonier i ett demokratiskt och sekulärt land som Kanada. Nuvarande regeringspartiet Liberalerna och socialdemokratiska NDP höll med domstolen.

Kanada har lättare att styra den egna invandringspolitiken. Antalet asylsökande är få, liksom antalet papperslösa/illegala invandrare. De som får komma in mäts enligt ett poängsystem, där de som behövs mest på arbetsmarknaden kommer först.

Den Liberala regeringen står också på två områden långt från den dominerande åsikten i Sverige. Den ska legalisera cannabis och driver en ekonomisk politik med budgetunderskott och ökad statsskuld för att få bättre tillväxt.

Det är därför svårt att rättvist jämföra länders aktuella politik. Kanada kan snarare framstå som ett hopp om att det som ser dystert ut kan förändras.

En bit in på 1990-talet hade ett högerpopulistiskt Reformparti, som enligt journalisten Peter Newman var allmänt emot en stark stat, homosexuella, rätt till abort, vapenkontroll, vegetarianer och cappuchinodrickare, blivit större än det traditionella måttfulla Konservativa partiet.

Reforms vrede riktades mot eliten i företag, media och politik. Låter bekant.

I franskspråkiga provinsen Québec fanns starka krav på att bryta sig ur Kanada. Separatisterna lovade att bevara allt som var bra med Kanada, men ta bort det dåliga. Låter bekant för oss som följt folkomröstningarna om Skottland ur Storbritannien och Storbritannien ut ur EU. Separatisterna förlorade folkomröstningen mycket knapp marginal.

Arbetslösheten var hög, liksom budgetunderskottet.

Men efter några år lugnade stämningarna ned sig. Reform och De konservativa splittrade rösterna i Kanadas enpersonvalkresar. Det gav Liberala partiet möjlighet att regera. Budgetunderskott betades av och separatisterna i Québec tappade mark.

Ett sammanslaget Konservativt parti bildades. Till höger om det tidigare, men välkomnande mot minoriteter och inte populistiskt. Då var det Liberalernas tur att krisa, och De konservativa styrde Kanada i nio år.

Liberalerna ansågs uträknade och NDP blev största oppositionsparti. Men under Justin Trudeau kom partiet tillbaka och vann regeringsmakten.

Så visst kan det som i dag ser dystert ut se bättre ut i morgon. Men det krävs hårt och målmedvetet arbete.

Mer läsning

Annons