Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karl Beijbom: Vi behöver tala om befolkningsfrågan

Hur ser konsekvensanalysen ut?  

Annons
Makarna Alva och Gunnar Myrdal. Parets bok

På 1930-talet hade vi kris i befolkningsfrågan. Vintern 1932/33 var arbetslösheten hög. En tredjedel av Sveriges barn var undernärda. Födelsetalen sjönk kraftigt och blev de lägsta i västvärlden. I dag, på 2000-talet, har vi ånyo kris i befolkningsfrågan. I dag växer Sverige snabbare än något annat land i Europa, och samhällsutvecklingen släpar efter befolkningsutvecklingen. Detta är bekymmersamt. Vi måste tala om saken.  

I slutet av 1970-talet intervjuade jag Alva och Gunnar Myrdal i deras hem i Gamla stan i Stockholm, i den lägenhet Olof Palme senare bodde då han mördades 1986. Makarna Myrdal var kända forskare och uppburna socialdemokrater. Gunnar hade varit handelsminister. Alva skulle komma att bli nedrustningsminister. Gunnar hade fått ekonomipriset till Alfred Nobels minne 1974. Alva skulle få Nobels fredspris 1982.

Makarna Myrdal var mycket vänliga mot den unge journalisten och alla hans nyfikna frågor. En del av det bandade samtalet kom att handla om boken Kris i befolkningsfrågan, som utkom 1934 och som kom att spela en stor roll i samhällsdebatten och i utbyggnaden av Folkhemmet.   

I boken varnade makarna Myrdal för att befolkningsminskningen riskerade att orsaka sänkt standard och sänkt produktivitet. Barnfamiljerna måste stödjas med t ex fri sjukvård, gratis skolluncher och barnbidrag. Många av makarna Myrdals idéer genomfördes under 30- och 40-talen. Och befolkningen i Sverige ökade. 1935 föddes 1,8 barn per kvinna. Tio år senare hade antalet födda barn per kvinna ökat till 2,7.

I Sverige på 2000-talet är problemet det motsatta. Sveriges befolkning ökar för snabbt. Det tog bara 13 år - från 2004 till 2017 - för Sverige att gå från 9 miljoner invånare till 10 miljoner invånare, i huvudsak genom invandring. Vi övertygade oss själva och varandra att detta skulle vi klara av. Men vi har inte klarat av att ge våra invandrare ett värdigt mottagande - egen bostad, eget jobb. Där bostäder har funnits har jobben försvunnit. Där jobben finns, finns inga lediga bostäder.

I stället har vi hänvisat våra flyktinginvandrare till allt fler och växande segregerade områden med stor arbetslöshet, hög kriminalitet och mycket dåliga skolresultat. Bilar bränns, ambulans och brandbilar attackeras med stenar, gängkriminaliteten växer och skjutningarna blir fler.

Vid alla stora politiska beslut måste målkonflikter analyseras och konsekvensanalyser genomföras. Detta för att det skall finnas ett allsidigt beslutsunderlag. I en stor granskning har Riksrevisionen utrett de 26 propositioner, som olika regeringar lämnade till Riksdagen för beslut mellan 2004-2015, avseende människors rätt att söka asyl i Sverige. I samtliga fall saknades trovärdiga analyser av hur propositionerna skulle påverka antalet asylsökande, vilka de ekonomiska konsekvenserna skulle bli och hur människor och myndigheter, kommuner och landsting, skulle påverkas.

Riksrevisionen konstaterar att samtliga långtidsprognoser på det migrationspolitiska området mellan åren 2004 och 2015 har underskattat statens utgifter. På senare år har underskattningen varit flera miljarder om året. Endast tre av 26 propositioner har försökt att analysera konsekvenserna för kommuner och landsting. Och i dag övervältrar staten kostnaderna för integrationen på kommunerna, utan att ekonomiskt fullt ut stå för kommunernas kostnader för en migrationspolitik som staten bestämt.    

Frånvaron av analys av målkonflikter och frånvaron av konsekvensanalyser, när det gäller vår befolkningsutveckling, som inte gått hand i hand med samhällsutvecklingen, har gjort att vi i dag har skriande brist på poliser, behöriga lärare, socialsekreterare, barnmorskor, SFI-lärare. För att nämna några yrken inom välfärden. I själva verket har vi i dag minst antal poliser och minst antal sjukhusbäddar per capita i hela EU.    

Enligt SCB ökar vår befolkning ytterligare, från 10 miljoner till 11 miljoner, inom bara sju, åtta år, huvudsakligen genom fortsatt invandring och anhöriginvandring. Eftersom vi inte klarade av en samhällsutveckling som gick hand i hand med befolkningsutvecklingen då vi blev en miljon fler under 13 år - hur kommer bristen på arbete och bostäder, kompetensbristen inom välfärden, bristen på vårdplatser, bristen på skolor att se ut när vi är en miljon fler i Sverige inom bara sju, åtta år? Hur ser den konsekvensanalysen ut?    

Inom områdena miljö och energi är det självklart att tala om behovet av hållbar utveckling. Det borde vi också göra inom området befolkningsutveckling. Vi har haft och kommer fortsatt att få en ohållbar befolkningsutveckling. Vi borde tala om saken.

Karl Beijbom, bokförläggare

Mer läsning

Annons