Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Ständiga konflikter om när påsken ska firas

Har väckt känslor i årtusenden

Annons

Påskfirande i en ortodox makedonsk kyrka.

I år är ett ovanligt år. I princip alla som firar påsk – enligt kristen definition – gör det samma vecka. Nästa till­fälle är om åtta år. Det är inte bara så att påsken hoppar. De flesta år finns det två, med upp till fem veckor emellan. Förra året var den första påsken i mars och den andra i maj.

Man skulle kunna tro att det är en marginell sak vilket datum det blir. Knappast något att bråka om. Tvärtom. Påsken har orsakat många och svåra konflikter. I årtusenden. Och än idag.

Det började tidigt. Från fornkyrkans tid finns många historier om stridigheter mellan grupper som firade påsk vid olika till­fälle. På 300-talet började det hållas kyrkomöten, som skulle reda ut de största knäckfrågorna och få slut på de värsta av de ständiga interna bråken. Man bestämde att alla skulle fira påsk samtidigt, och utarbetade en metod för att bestämma när. Regeln blev första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen.Ganska klart och tydligt, eller hur? Därefter borde det väl inte bli något mer krångel? Jo, det blev det verkligen.

Precis som vi inte tittar på solen varje gång vi vill veta tiden på dagen, utan på klockan, var det inte observationer i ögonblicket som avgjorde vad som räknas som vårdagjämning eller fullmåne. Man hade färdiga kalendrar för sådant. Och dessa var olika. Rom hade en, Alexandria en annan. I gränsområden kunde det bli stora motsättningar, som i Storbritannien där romersk och irländsk beräkning krockade.

Fortfarande firades alltså inte påsken samtidigt. Ett huvudproblem var att man inte hade så exakta astronomiska uppgifter som vi har idag. Och då handlade det ändå bara om månen. Nästa problem som dök upp var ännu värre, och gällde solåret.

Sedan år 45 f Kr på Julius Caesars tid hade Romarriket använt solår enligt den så kallade julianska kalendern, med en skottdag vart fjärde år. Det var mycket bättre än äldre kalendrar.

Men idag vet vi att den går 0,002 procent fel, alltså tre dagar för mycket på 400 år. Efter mer än ett årtusende var man tydligt ur fas. Lösningen blev den greg­orianska kalendern, införd av en påve år 1582 och i dag standard i nästan hela världen. Där justeras skottåren, så att förskjutningen stoppas. Vid övergången plockade man bort de dag­ar som blivit för mycket.Protestantiska länder var länge skeptiska mot det nya påfundet, och gick över till ny kalender först på 1700-talet.

Lenins statskupp i november 1917 kallas oktoberrevolutionen, eftersom Ryssland och andra östortodoxa länder hade kvar den gamla kalendern en bit in på 1900-talet. När den sekulära kalendern till slut byttes ut ville kyrkorna inte ändra påsken. Undantaget är finsk-ortodoxa kyrkan, som bröt sig ur ryska kyrkan vid Finlands självständighet 1917.

Kyrkan i Ryssland behöll den gamla kyrkokalendern fullt ut. Grekerna hittade på ett mellanting: Ny kalender för större delen av året, men påsken beräknas fortfarande julianskt. En falang bröt sig ur grekisk-ortodoxa kyrkan i protest. Vips fick man en ny kalenderstrid. Därefter har kalenderfrågan blivit symbolfråga för dem som tycker att kyrkan inte får ändra något alls och absolut inte ge minsta lillfinger till det moderna samhället. Den striden är fortfarande lev­ande efter hundra år. Men det är en annan historia.

Sverige hade också sin alldeles egen kalender­härva. Mer än 50 år efter Norge och Danmark gick vi över till gregoriansk kalender 1753 som sista land i Västeuropa. Beslutet harvades länge.

Man försökte sig på en helt egen mellanmjölksmodell: bli av med överskottsdagar genom att stegvis, under årtionden, plocka bort en skottdag i taget. Det blev fiasko. Under ett antal år hade Sve­rige ett elände, med en kalender som avvek från alla andra där staten gång på gång glömde att ta bort skottdagar.

Till slut var det den framstående astronomen And­ers Celsius som fick styra upp saken. Uppsalaprofessorn hade gjort en termometer, byggd på vetenskapliga observationer: vattnets kok- och fryspunkt. Han hittade på en egen, astronomiskt grundad påskberäkning, som han förmådde riksdagen att införa. Det behölls till långt in på 1800-talet och gav Sverige vissa år ett helt eget, tredje påskdatum.

I själva verket hade han en medveten baktanke. Det nya helsvenska påsksystemet var omöjligt att få ihop med juliansk kalender. Mot sin vilja tvingades riksdagen därför sedan införa gregoriansk kalender – vilket hela tiden varit Celsius plan.

Men det blev ramaskri bland vanligt folk, som upplevde att staten stal elva dagar ur deras liv. För kalendern är faktiskt ingenting vi tar lätt på. Den är en del av hur världen blir begriplig för oss – en del av vår identitet. Det är därför känslorna svallar så höga.

Mer läsning

Annons