Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: S vann opinionsmatchen - folket gick på myten om alliansens välfärdsslakt

Annons
Stefan Löfven lyckades sätta sin bild om att vård, skola och omsorg fick mindre resurser under alliansåren. Sanningen är den helt omvända. Foto: Pontus Lundahl

Hör du till dem som är väl bekant med faktumet att alliansen under sina regeringsår 2006-2014 ökade resurserna till välfärden med över 100 miljarder kronor i fasta priser?

Att räknat per elev, per invånare och per slutenvårdspatient så ökade välfärdens resurser både i pengar och i antalet arbetade timmar?

Då är du att gratulera, men tyvärr tillhör du en minoritet bland väljarna.

S väldiga partiapparat, med företrädare på många arbetsplatser, Sveriges mest lästa opinionsjournalistik i Aftonbladet och med ett överlägset antal politiska tjänstemän, vann dragkampen om hur alliansens regeringstid skulle beskrivas vad gäller vård, skola och omsorg.

Siffran 140 miljarder kronor har pumpats ut av S som förklarat att så mycket drogs in från välfärden och att det är detta som, med Löfvens ord, förklarar att "något gått sönder" och "sprickorna i välfärden".

Rader av S-politiker, med Magdalena Andersson (S) främst i kören, påstår att "skattesänkningar är den enda lösning ni har" om alliansen. Att skatteintäkterna ökade kraftigt under alliansen struntar hon i. Att benägenheten att jobba mer och utbilda sig påverkas av skatter struntar också S regelmässigt i.

Finansminister Magdalena Andersson (S) har i riksdagen påstått att antalet anställda i kommunfinansierad verksamhet minskade under alliansregeringen. Sanningen är den rakt omvända. Foto: Thommy Tengborg

Det var i våras som seriösa journalistiska försök att granska denna ohederliga argumentation gjordes av SR Studio Ett, och början var en intervju med partisekreteraren Lena Råström Bååstad (S), som - enligt den påbjudna retoriska formeln - förklarade att alliansen jämt prioriterar skattesänkningar framför vård, skola och omsorg.

Ställd inför uppgifter från Ekonomistyrningsverket och Riksdagens Utredningstjänst, som visade att resurserna till vård, skola och omsorg ökade stadigt, med totalt 33 procent under alliansen, drog Råström i livlinan att förklara detta med att befolkningen ökat.

När hon upplystes om att siffrorna var ökande även per invånare slutade intervjun i komplett förvirring.

Men fakta är fakta.

Redaktionen på SR Studio Ett gav sig inte.

I en uppföljande debatt med LO:s chefsekonom Ola Pettersson och Svenskt Näringslivs skattechef Johan Falk nåddes till slut konsensus.

Pettersson fick lov att medge att kommuner och landsting fått ökade resurser under alliansens regeringstid. Antalet arbetade timmar i ekonomin ökade under alliansen, vilket är den enskilt viktigaste förklaringen till ökade skatteintäkter för kommuner och landsting. Jobbskatteavdragen fungerar.

Professor John Hassler, tidigare ordförande i Finanspolitiska rådet, sammanfattade debatten med att offentlig konsumtion som andel av BNP varit tämligen konstant i ett kvartssekel och alltså inte minskade under alliansen.

S arbetar systematiskt med opinionsbildning som påstår att deras politik är ekonomiskt fördelaktig för löntagare allmänt trots att de 90 miljarder S sänkte skatterna med 1999-2006 hade inslag som sänkt arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatt för de rikaste svenskarna.

Professor Hassler konstaterade att både S och alliansen velat öka skillnaderna mellan att jobba och att inte jobba. Sjuka och arbetslösa har sedan 2000 haft en klart sämre utveckling för sina ersättningsnivåer än löneutvecklingen i samhället som helhet.

Inte något av alliansens utskällda jobbskatteavdrag har strukits i budgetarna för 2016, 2017 eller 2018, vilket betytt mycket för människor med låga arbetsinkomster.

Professor Hassler konstaterade att både S och alliansen velat öka skillnaderna mellan att jobba och att inte jobba. Sjuka och arbetslösa har sedan 2000 haft en klart sämre utveckling för sina ersättningsnivåer än löneutvecklingen i samhället som helhet.

Den som gör en retorikanalys av svaren i riksdagen från finans- och statsministern i frågor och interpellationer på varför S påstår att välfärden fick mindre pengar, märker snart ett mönster. Först säger statsråden att det beror på att kritikerna glömt inflationen.

När kritikerna säger att siffrorna inkluderar inflation, säger S att kritikerna glömt befolkningsökningen.

När kritikerna säger att siffrorna visst är per capita säger S att BNP ökade mer än skatteintäkterna och att ökningen beror på skattehöjningar i kommunerna, men att ökningen ändå inte räckte.

När kritikerna då säger att inkomstökningen ju mest beror på fler arbetade timmar under alliansen säger S att inkomstökningen hade kunnat vara ännu större om skattetrycket varit ännu högre.

Därmed beskrivs en utebliven skattehöjning som att spara på välfärden.

Och för att hålla med om ett sådant resonemang måste man nog vara sosse.

Gå inte på Stefan Löfvens bild av

Mer läsning

Annons