Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marianne Ohlson: Ge makten till den svårt sjuka

God natt fina lilla moster

Annons
Har vi ett stelbent sätt att se på liv och död? Foto. Hasse Holmberg /TT

Ibland får man verkligen känna på livets påfrestningar. Ibland får man bara bita ihop och göra det man kan utifrån bästa förmåga, där och då.

Så var det i slutet av sommaren när min kusin som bor i USA kom hem. Hon var ledsen och bekymrad. Bekymrad över att vara tvungen att åka tillbaka till USA medan hennes mamma var här hemma och svårt sjuk.

Hon undrade om jag kunde hjälpa och stötta. Så följde då några månader av sjukhusbesök, vårdplaner och besökstider.

Moster önskade sista burgundiska grytan, sista äppelpajen och långa samtal, och en fin rosa overall. Jag försökte ge allt på önskelistan. Hur går man vid en människa hennes sista tid i livet?

En fantastisk upplevelse är avdelning 85, på Västerås centrallasarett, med sin strålande personal och deras enorma givande av trygghet.

En rörigare tid på korttidsboende och sedan de fantastiska människorna som valt att arbeta på den palliativa enheten nu i nya fina lokaler. Vård i värdekedjans framkant. Finns inte bättre att få. Så enormt tacksam.

Ibland kom mosters fråga, varför måste jag vara så här sjuk? Hon var klar, nöjd med livet och det som blev. Två fina barn och ett långt äktenskap, ett modest ärligt liv. En glädjens ambassadör och alltid på topp.

En vacker liten docka, som i tacksamhet bara inväntar livets ände. Hon bad endast om att inte behöva vara ensam när det var dags. Jag lovade att vara med hela vägen.

Och så kom den dagen då moster somnade in. Visst var jag där, hade ju lovat. Sorgligt såklart, tungt att släppa handen, den finlemmade lite tunna. God natt fina lilla moster.

En sorg sköljer över, men samtidigt en lättnad. Äntligen ett slut på omänskligt och ovärdigt lidande. Äntligen slut på smärtan som medicinerats bort så kraftfullt, att sista tiden blev en tid i gränslandet mellan vakenhet och sömn.

Varför ger vi inte våra svårt sjuka en möjlighet att välja själva när det är dags att gå? Ett stelbent sätt att se på liv och död.

Varför finns inte möjligheten att själv välja när det är avslutning? Ge vuxna människor en chans att avsluta med värdighet. Att välja bort smärta när ingen återvändo finns.

Ibland funderar jag på vad som hade hänt om jag behandlat min sällskapshund på det sättet? En anmälan såklart.

Med djuren är det inte acceptabelt att kämpa emot ett oundvikligt slut.

Jag menar inte att vi ska sluta vårda människor eller sluta hoppas på livet.

Men någonstans i återvändsgränden äger den enskilda människan rätt att gå med rak rygg i livets slutskede.

Marianne Ohlson, affärsutvecklare

Mer läsning

Annons