Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ola Nordebo: Merkel är klar men vilka blir hennes partners?

Annons

"Dagarna är räknade”, skrev Thomas Fricke hos Spiegel Online, tidigare i veckan, “Om knappt en vecka vet vi, vem som framöver får göra praktik hos Merkel – alltså, vem som möjligen under fyra år får hjälpa vår kansler lite i regerandet”.

Hon har nu varit förbundskansler oavbrutet sedan 2005, i tolv års tid, under tre mandatperioder. Inte många bedömare tror något annat än att Angela Merkel får fortsätta som förbundskansler i Tyskland även efter söndagens val.

Men för vilken regeringskonstellation i så fall? Och under vilka styrkeförhållanden i parlamentet?

Tre av huvudkandidaterna i det tyska valet: Angela Merkel (CDU),  Martin Schultz (SPD) och Christian Lindner (FDP).

Det har sannerligen inte varit riskfritt för andra partier att gå in i regeringssamarbete med Merkels kristdemokrater.

Efter den stora koalitionen med socialdemokratiska SPD 2005-2009 gjorde SDP sitt sämsta val under hela efterkrigstiden, tappade 11 procentenheter och hamnade i ömklig opposition. Efter koalitionen med liberala FDP 2009-2013 gjorde FDP sitt sämsta val under hela efterkrigstiden, tappade nästan 10 procentenheter och åkte ur förbundsdagen helt och hållet.

Inget parti i den här valrörelsen verkat särskilt hågat vid tanken på en allians med Merkel.

Nu, efter ytterligare fyra år av regeringssamarbete mellan CDU/CSU och SPD, riskerar socialdemokraterna enligt opinionsmätningarna att återigen få sitt lägsta stöd i modern tid. Trots dugliga insatser av partiets statsråd under mandatperioden. Och trots en kompetent toppkandidat i Martin Schulz som gör sitt bästa för att profilera partiet på områden som utbildningspolitik och skattepolitik.

Så inte undra på att inget parti i den här valrörelsen verkat särskilt hågat vid tanken på en allians med Merkel.

Bland de nuvarande oppositionspartierna är det två som kan komma i fråga för ett regeringssamarbete med CDU/CSU – liberala FDP, som har medvind, och De gröna, som famlar i stiltje. Både AfD, med en oroväckande chans att bli tredje största parti, och vänsterpartiet Die Linke, internt splittrat mellan socialdemokrater och kommunister, är otänkbara som regeringspartier på nationell nivå.

Alice Weidel och  Alexander Gauland är de två toppkandidaterna för det högerextrama partiet AfD som kan bli förbundsdagens tredje största parti.

FDP har under sin nya ledare Christian Lindner gjort en rad framgångsrika delstatsval senaste året och är av allt att döma på väg tillbaka in i förbundsdagen. Men balansgången har varit svår för Lindner, som är en utomordentlig talare och debattör, men som också har anklagats för att söka locka till sig proteströster: Att övertyga liberalernas trogna väljare och samtidigt positionera sig i ett nytt partilandskap där många trängs i mitten.

Han har försökt kombinera en klar marknadsliberalism med en återkoppling till partiets socialliberala traditioner. Ett tydligt ställningstagande för det europeiska samarbetet har blandats med kritik av Merkels asylpolitik. En relativt hård linje mot skuldtyngda länder inom euroområdet har växlat med en överraskande mjuk hållning gentemot Ryssland.Risken för att FDP ska göra väljare besvikna efter valet ökar naturligtvis enormt om partiet skulle ta på sig ett regeringsansvar, tvingas bekänna färg och börja kompromissa med Merkel igen.

Merkel har gradvis moderniserat CDU de senaste tio åren i miljö- och livstilsfrågor, samtidigt som De gröna upptäckt en viss inre, pragmatisk konservatism. Idépolitiskt står de varandra närmare än på länge.

De Gröna – för mindre än tio år sedan ett av Europas mest hajpade partier, med opinionssiffror på nästan 20 procent – harvar på låga opinionssiffror. Miljö-, energi-, och klimatfrågor, traditionellt miljöpartiernas profilområde, får stor uppmärksamhet inför valet. Ändå är det mycket möjligt att de åter blir förbundsdagens minsta parti. Toppkandidaterna Katrin Göring-Eckardt och Cem Özdemir, två av de i mina ögon mest förtroendeingivande tyska politikerna, har det tufft att profilera sig.

Att både Merkel och ledande krafter inom De gröna länge funderat på en koalition mellan kristdemokrater och miljöpartister är annars ingen hemlighet. I delstaterna finns redan flera exempel på ett sådant samarbete.

Merkel har gradvis moderniserat CDU de senaste tio åren i miljö- och livstilsfrågor, samtidigt som De gröna upptäckt en viss inre, pragmatisk konservatism. Idépolitiskt står de varandra närmare än på länge.

Merkels fjärde mandatperiod vid makten kan visa sig bli hennes, sett till det parlamentariska läget, allra svåraste.

Men De gröna har en förbittrad vänsterfalang och kristdemokraterna en upprörd högerfalang som båda på varsitt håll försöker motarbeta ett sådant experiment.Ska man tro de senaste opinionsmätningarna finns det bara två realistiska möjligheter för Merkel att bilda en majoritetsregering efter valet. Antingen måste hon få sargade socialdemokrater att gå med på en ny stor koalition (vilket de absolut inte vill annat än i nödläge) eller så måste hon övertyga både liberaler och miljöpartister (som misstror varandra ömsesidigt) att en trepartiregering med CDU/CSU, FDP och De Gröna skulle kunna fungera.

Att förhandla fram ett program med bara socialdemokraterna skulle nog kännas som en barnlek för Merkel jämfört med att få Christian Lindner, Katrin Göring-Eckardt och Cem Özdemir att skriva under samma regeringsförklaring.

Så även om valresultatet blir ungefär som opinionsmätningarna visar, och hon får fortsatt förtroende av de tyska väljarna, kan Merkels fjärde mandatperiod vid makten visa sig bli hennes, sett till det parlamentariska läget, allra svåraste.

Mer läsning

Annons