Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Richard Appelbom: Blir Centern + Liberalerna någonsin sant?

Annons

Lättare sagt än gjort att slå ihop partier

Thorbjörn Fälldin (C) ville 1973 slå samman Centern och Folkpartiet (nu Liberalerna).Foto: TT

Förre Folkpartiledaren Lars Leijonborg tar i sina memoarer, som Sakine Madon nyligen skrev om här på ledarsidan, även åter upp frågan om att slå samman Centern och Liberalerna.

Det är inte första gången. Under 1960-talet bedrevs mittensamverkan och partiernas studieförbund bildade Vuxenskolan som ett första steg mot partisammanslagning. Men något mer blev det inte.

1973 försökte partiledarna Thorbjörn Fälldin och Gunnar Helén slå samman partierna. Men Fälldin fick nej av Centern, där ungdomsförbundet var ledande motståndare. Fälldin tog illa vid sig av bakslaget och lär senare ha sagt att han borde ha avgått.

Men Fälldin fick nej av Centern, där ungdomsförbundet var ledande motståndare. Fälldin tog illa vid sig av bakslaget och lär senare ha sagt att han borde ha avgått.

Det har över tiden i stället blivit fler än färre riksdagspartier. I början av 1900-talet fanns tre; socialdemokrater. liberaler och högern. 1917 bröt sig Kommunisterna ur Socialdemokraterna och två bondepartier kom in i riksdagen. De slogs snart samman till Bondeförbundet, Centerns föregångare. Även Liberalerna är faktiskt exempel på en partisammanslagning, eller snarare en återförening mellan de frisinnade och det liberala partiet.

Därefter hade riksdagen länge fem partier, men 1988 kom Miljöpartiet med och 1991 Kristdemokraterna av egen kraft. Ny Demokrati kom och gick. Sedan kom Sverigedemokraterna in. Så nu är det åtta riksdagspartier.

Leijonborg vill ha färre och bredare partier. För det finns goda argument.

Leijonborg vill ha färre och bredare partier. För det finns goda argument. Det kan ta emot att bli partiaktiv om medlemskapet uppfattas som att alltid behöva tycka som partiet. Det borde vara lättare att gå med i större partier där det från början står klart att det finns utrymme för lite olika åsikter.

Många partier riskerar att leda till mer sektbeteende och öka kraven på partipiska för att bilda handlingskraftiga majoriteter i riksdagen eller regering. (Borde i alla fall, tyvärr har de största partierna S och M ändå en hård partipiska.)

Här finns en avvägning. Valsystemet gör att röster på partier som klarar fyraprocentsspärren ska vara lika mycket värda. Det är bra, men ser ut att leda till att det blir fler snarare än färre partier.

Så det är lättare sagt än gjort att slå ihop partier. Leijonborg gjorde ett försök 2002. Det borde ha gått lättare än förr. Centern hade gått med i Liberala internationalen och partierna var och är med i samma liberala EU-parti.

Men enligt Leijonborg sprack det på ett bråk under euroomröstningen, där L var för ja och C för nej. C hade bjudit en brittisk nej-organisation, som i en film hade framhållit att även Hitler var för ett enat Europa. Omdömeslöst, Jan Björklund tipsade media och Maud Olofsson trasslade in sig.

Tyckte själv ändå att det var demagogiskt av ja-sidan. Jag hade träffat nej-gruppen i Storbritannien, och visste att den var bred och hade ledande Konservativa och Labourpolitiker i styrelsen.

Men enligt Leijonborg ledde bråket till att alla sammanslagningsplaner gick upp i rök och skapade bitterhet mot Jan Björklund i Centern. I så fall kan frågan om sammanslagning knappast bli aktuell så länge Jan Björklund är kvar som Liberalernas partiledare.

Partikulturer kan vara svåra att foga samman, flera har pekat på olikheter mellan C och L. Partierna kan också agera olika lokalt. Den som lyssnar på Vicki Skure Eriksson (C) och Jesper Brandberg (L) i Västerås fullmäktige kan undra om de skulle trivas i samma parti. Men ändå, är inte skillnaderna mellan partiernas medlemmar mindre än förr? Och behövs verkligen två liberala partier?

Men ändå, är inte skillnaderna mellan partiernas medlemmar mindre än förr? Och behövs verkligen två liberala partier?

Mer läsning

Annons