Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Richard Appelbom: Demokratin klarar sig utan partiförbud

Demokratin mindre hotad nu än på 1930- och 40-talen

Annons

Dagens nazister är ett mindre hot än diktaturanhängare på 1930- och 40-talen.

I de senaste veckornas upphetsade debatt om att förbjuda nazistiska organisationer och deras rätt att demonstrera har yttrandefrihetsförsvararen Nils Funcke påpekat "att Inte ens under pågående världskrig gick regeringen med på högerns krav på partiförbud för nazister och kommunister."

Det är ett viktigt påpekande. Högerpartiet, nuvarande Moderaterna, drev kravet på att förbjuda Sveriges kommunistiska parti, SKP, vilket senare har förvandlats till Vänsterpartiet. SKP var då obrottsligt troget mot den sovjetiska diktaturen och mot Josef Stalin, känd för brutala utrensningar och överfall på bland annat de baltiska länderna och Finland.

När Hitler kom till makten 1933 tillsattes Kommittén angående statsfientlig verksamhet, som skulle granska kommunister, nationalsocialister (nazister) och syndikalister. Senare tillkom andra grupper som anarkister och Sveriges nationella förbund.

Kommittén föreslog partiförbud, men efter ett antal turer avvisades det av riksdagen, bland annat för att det var svårt att enas om vilka partier och organisationer som skulle förbjudas. I stället bekämpades våldsbenägna och diktaturanhängare på annat sätt än genom direkta förbud. Politiska uniformer förbjöds, och den så kallade kårlagen infördes. Polisen fick i uppgift att intensifiera sin övervakning.

Det rådde ingen tvekan om att de här grupperna, där SKP var klart störst i antal, i praktiken förespråkade att demokratin skulle avskaffas. Så här svarade statsminister Tage Erlander (S) 1948 på frågan om ett val mellan folkpartiledaren (nu L) Bertil Ohlin och SKP-ledaren Sven Linderot: ”Om herr Ohlin vinner valet hamnar vi andra inte i fängelse utan får kritisera alla hans dumheter och kan återkomma 1952. Men om herr Linderot vinner valet får jag däremot mycket svårt att bedriva effektiv oppositionspolitik från Långholmen (ett då känt fängelse).”

Under 1930- och början på 1940-talet styrde nazisterna Tyskland och kommunisterna Sovjet. Två stora grannländer. De var aggressiva diktaturer och ockuperade eller anföll våra mindre grannländer. Efter andra världskriget fanns Sovjet som en hotfull granne på andra sidan Östersjön. Först i början på 1960-talet började de svenska kommunisterna markera avstånd till Sovjet.

Trots att läget var mycket mer hotfullt än i dag blev det inget partiförbud mot nazister eller kommunister. Då vore det märkligt om staten nu skulle slå till och förbjuda små nazistiska organisationer. Om demokratin klarade sig utan parti- och demonstrationsförbud under dåtidens kritiska dagar borde det gå bra också i dag.

Nackdelarna med att börja förbjuda misshagliga och obehagliga organisationer är tydliga. Det är svårt att dra gränsen. Förbjuds nazister kan krav ställas på att förbjuda kommunister. Organisationer som inte förbjuds får en legitimitet de kanske inte förtjänar.

Det kanske vore mer angeläget att förbjuda diktaturanhängare som döljer sina verkliga syften än de som likt dagens nazister är öppna med diktatur- och våldskramande.

Så frågorna blir fler än svaren om effekterna av ett parti- och demonstrationsförbud. Bättre då att hålla fast vid linjen att övervaka, utnyttja dagens lagstiftning, samt kanske återinföra uniformsförbudet och låta polisen infiltrera våldsbejakande organisationer.

Läs också: Nazister, kommunister och islamister är bakade av samma deg.

Vi får stå ut med att se nazister

Bokmässans vd hoppas slippa se nazister

Mer läsning

Annons