Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Richard Appelbom: Estland var så nära men ändå så långt borta

Annons

100 år sedan baltiska länderna blev självständiga

Tallinn har alltid varit nära, men under Sovjettiden svårt att besöka.Foto: Wiktor Nummelin/TT

Vilken är Stockholms närmaste huvudstad. Så löd en kuggfråga förr. Rätt svar var inte Helsingfors, utan, som Gunnar Hökmark (M) nyligen framhöll på debattsidan, Tallinn. Men Estland och Tallinn var då ockuperat av Sovjet, och få tänkte på grannlandet.

I år är det 100 år sedan de baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen först utropade sin självständighet. Den fick ett brutalt slut när Sovjet under pakten med Nazityskland annekterade alla tre länderna 1940, men låtsades att de frivilligt anslutit sig.

Sverige var tidigt med att erkänna "anslutningen" till Sovjet. Det ska dock erkännas att Östen Undén (S), som annars fått kritik för att ha varit för Sovjetvänlig, när han inte var utrikesminister 1940 i riksdagen talade klarspråk om "den trojanska hästens politik i förgrovad form".

I andra världskrigets slutskede flydde många ester till Sverige. För oss som bodde i och runt Stockholm var därför Estland närvarande, det fanns nästan alltid svenskester i bostadsområden eller bland fritidshus. Och jag träffade flera i dåvarande FPU, nu LUF.

För oss som bodde i och runt Stockholm var därför Estland närvarande, det fanns nästan alltid svenskester i bostadsområden eller bland fritidshus.

Men landet förblev stängt för de flesta svenskar. Det vurmades för förtrycka i Latinamerika, Afrika eller Asien, men det var från vänsterns sida tyst om vad som hände på andra sidan Östersjön.

Genom min vän, den alltför tidigt bortgångne folkparti(nu L)politikern Andres Käärik kom jag i kontakt med Estland. Första gången jag var på estnisk jord var med Andres på exilambassaden i London. Storbritannien erkände aldrig den sovjetiska ockupationen.

Sedan åkte jag med Andres och Håkan Holmberg, nu politisk chefredaktör på UNT, på en turistresa till Tallinn. Vi fick åka med en båt via Helsingfors, och vid hemresan blev Andres och Håkan stoppade och deras filmer beslagtagna. Den vänlige svenskspråkige guiden visade sig ha varit provokatör.

Det var en märklig värld. Döm om vår förvåning när "guiden" senare dök upp som det fria Estlands ambassadör i Stockholm!

Den vänlige svenskspråkige guiden visade sig ha varit provokatör. Det var en märklig värld. Döm om vår förvåning när "guiden" senare dök upp som det fria Estlands ambassadör i Stockholm!

Sedan skulle jag i början på 1980-talet som anställd på LSU, ett paraply för svenska ungdomsorganisationer, vara med på en miljökonferens i Sovjetlettland, där delegationen på vägen skulle stanna till i Tallinn. FPU nominerade Andres Käärik.

Ingen bra idé, tyckte sovjetiska ambassaden, och vägrade visum. Vi satt och förhandlade och fick veta att Andres upprätt "illa" i Tallinn. Jag kunde ha sagt: Så var det inte, jag var själv med.

Vet fortfarande inte om ambassaden visste att jag hade deltagit i den "provokativa" resan.

Men avstod och argumenterade för att svenska ungdomsorganisationer själva måste få bestämma sina nomineringar. Vet fortfarande inte om ambassaden visste att jag hade deltagit i den "provokativa" resan. Till slut gav de med sig och Andres fick delta.

Runt tio år senare var de baltiska länderna fria demokratier. Fortfarande nästan nödvändigt att nypa sig i armen för att förstå att det är sant. I dag är det lika naturligt att åka till Tallinn som till Helsingfors.

Läs mer:

Ryssarna sköt min bästa vän

Mer läsning

Annons