Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Richard Appelbom: För få lockas av Liberalerna

För L är livets mening att slita och göra karriär?

Annons
Liberalernas partiledare Jan Björklund talar på landsmötet i Västerås. Foto: Peter Krüger / TT

Det var ganska god stämning när Liberalerna i höstas hade landsmöte i Västerås. Men samtidigt fanns en oro, som uttrycktes som "inget fel på politiken, men det går inte så bra". Nu ser det ut att gå än sämre. I flera opinionsmätningar har Liberalerna legat under eller farligt nära riksdagens spärrgräns på 4 procent.

Vad har hänt med det parti som en gång införde demokratin i Sverige? Några enkla lösningar är svåra att se, men några varningsflaggor är på sin plats. Frågan är om "vanligt folk", de som inte tycker att långa arbetsdagar, karriär, klassresa och höjd pensionsålder är höjden av lycka har någon plats i Liberalernas Sverige. Och där finns tendenser att Liberalerna blir ett statskramarparti.

Varningarna gäller inte Liberalerna lokalt i Västerås. De driver envetet och energiskt (ettrigt kanske den pressade majoriteten skulle säga) förskola, äldreomsorg, skola och sjukvård. Frågor som berör den breda majoriteten av väljarna.

Men på riksplanet handlar Liberalernas politik mycket om att löneskillnader måste öka, inte minst för att uppmuntra klassresor. Det gäller att arbeta mer och längre. Medan andra partier lyfte fram förbättringar för olika grupper jublade Liberalerna över att pensionsuppgörelsen gjorde det lättare att arbeta längre upp i åldern. För L gäller att ständigt bejaka förändring, och politiska beslut behöver flyttas upp till staten eller överstaten i Bryssel.

Den brittiske forskaren och debattören David Goodhart har efter Brexit pekat på en uppdelning i "någonstans" och "var som helst". "Någonstans" är de mer rotfasta, men behöver inte betyda främlingsfientliga bidragsmaximerare, utan kan vara människor som gillar var de bor och arbetar, värdesätter stabilitet framför ständig förändring. Som vill prioritera sådant som familj, föreningsliv, fritidsaktiviteter framför karriär och omflyttning och som kanske hellre tar en tidigare men lägre pension. De lär vara ganska många och kan stå för civilsamhälle och närdemokrati, sådant som förr värdesattes i Folkpartiet. Men varför skulle de lockas till dagens Liberalerna?

Summan av kardemumman blir ett liberalt parti som menar att staten kan behöva bestämma mer över arbetsmarknad, förhandlingar, barn och familjer.

Välfärdsstaten med små inkomstskillnader kan ge utrymme för stor valfrihet för individerna, något Tage Erlander brukade tala om. Nu finns det ändå ofta en regleringsiver i vänstern, men i teorin är det möjligt att låta folk bestämma själva över mycket om de lever på en ganska likartad ekonomisk nivå.

Liberalerna menar att det krävs större löneskillnader, lägre skatt på högre inkomster och fler låglönejobb. Finns goda argument för det. Men de starka svenska fackföreningarna har hittills sagt nej till låglönejobb, och då vill Liberalerna att staten ska gripa in i lönebildningen och lagstifta.

Som goda socialliberaler förespråkar L att alla ha ska ha lika chanser till att göra karriär och klassresa. Men om de ekonomiska klyftorna ökar blir det svårare för barn från fattigare hem att hävda sig eller få hyfsad lön utan en lång utbildning. Därför kan det krävas att staten mer aktivt griper in i familjers liv, tar bort avgifter med mera för att utjämna livschanser i ett samhälle med större inkomstklyftor.

Summan av kardemumman blir ett liberalt parti som menar att staten kan behöva bestämma mer över arbetsmarknad, förhandlingar, barn och familjer. Och inte har så mycket att erbjuda dem som inte ser arbete, karriär och klassresa som livets mening. Det kanske inte är så konstigt om ett sådant parti inte har stöd av mer än 3-6 procent av väljarna.

Mer läsning

Annons