Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Richard Appelbom: Härligt, härligt, men farligt, farligt att gå åt mitten

Mer Kåre Willoch än Tony Blair för Moderaterna

Annons

Høyres berg- och dalbana påminner om vad som verkar hända Moderaterna. Bilden visar dagens statsminister Erna Sohlberg och tidigare statsminister Kåre Willoch, Norges

Just som dådet i Stockhom och S- kongressen dominerar inrikesnyheterna har tidskriften Axess flera artiklar om Moderaternas motvind.

Statsvetaren Katarina Barrling lyfter åter fram att Moderaternas i varje fall internt gillar ordning och reda. De styrs mer än andra partier som ett företag där partiledaren påminner om vd.

Partiledaren bestämmer så länge det går bra och då gäller det att sitta still i båten. Går det dåligt kan Moderaterna snabbare än andra partier byta partiledare.

Statsvetarprofessorn Tommy Möller menar att Moderaterna ideologiskt har gått vilse och inte riktigt vet vad de vill. Välfärdsstaten och statsindividualismen, att vi blir fria från beroende av andra genom att vara beroende av staten, omfamnades av De Nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldt.

Moderaterna skulle vara ett attraktivt erbjudande för alla väljare. Men den som vill locka alla riskerar till slut att locka inga.

I andra analyser har det gjorts jämförelser mellan Nya Labour och Tony Blair i Storbritannien och Moderaterna under Fredrik Reinfeldt. Båda ledde sina partier mot mitten, vann val och blev regeringschefer. Mycket framgångsrika ledare.

Men i efterhand har de fått hård intern kritik och partierna verkar mest vilja glömma de framgångsrika årens politik. Moderaterna har blivit mycket mer restriktiva i synen på invandring, senast manifesterat av M i Västmanlands krav på att barn till papperslösa/illegala inte ska få gå i skola.

Det finns dock tydliga skillnader mellan Labour och Moderaterna. Valsystemet har gjort att Labour, utanför Skottland, inte har förlorat väljare vänsterut. I stället har vänsteraktivister fått större inflytande i partiet och röstat fram den vänsterradikale Jeremy Corbyn som partiledare.

Ett annat varnande exempel för Moderaterna ligger närmare geografiskt och kulturellt. 1977 hade norska Høyre 17 procent. Partiet breddades och sökte sig åt mitten, delvis hjälpta av att socialliberala Venstre höll på att gå under på EU-frågan. 1981 fick Høyre 31,8 procent och Kåre Willoch blev statsminister. 1985 blev det 30,4 procent. Det talades om högervågen.

Men sedan gick det sämre. I valet 1989 fick Høyre 22 procent, 1993 17 procent och 1997 bara 14,3 procent. I stället växte högerpopulistiska Fremskrittspartiet (FRP) från 4,5 procent 1981 till 15,3 procent 1997. Høyre höll först Fremskrittspartiet kort, men sitter nu i regering med FRP.

Parallellen förefaller uppenbar. När högerpartiet gick åt mitten blev det större utrymme för högerpopulister. Det försvårar i sin tur möjligheten att bilda borgerliga regeringar utan stöd av högerpopulisterna.

Så det är både lockande och farligt att bli pragmatiska mittenpartier. Høyre tog sig ur vågdalen och är åter stabilt över 20 procent, men fick acceptera att regera med FRP. Vad siktar Moderaterna på?

Läs occkså: S/MP-regeringen har gett upp

Ledare: Cirkus Alliansen om budget och regerande

Mer läsning

Annons