Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Richard Appelbom: Protestpartiet ömsade skinn till Maktpartiet

Det kan ge mer röster att vara i opposition

Annons

Språkrör mot populism

Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin och Gustav Fridolin varnade i en intervju i Svenska Dagbladet för förenklade budskap. De såg De Gröna som populismens tydligaste motpol i Europa. Det innebar att när det blåser medvind för populisterna blåste det motvind för De Gröna.

Det stämmer i varje fall att det blåser motvind för Miljöpartiet i Sverige. I valrörelsen 2014 siktade MP på att bli tredje största parti. Nu ligger partiet i opinionsmätningar farligt nära spärrgränsen på fyra procent. Även många medlemmar har tröttnat. På två år har Miljöpartiet förlorat nästan en tredjedel av medlemmarna. Från drygt 20 000 till knappt 14 000 medlemmar.

Partiet har fått kritik för att i regeringen ha accepterat en mer restriktiv flyktingpolitik, värdlandsavtal med Nato och för att trots hög svansföring i valrörelsen inte ha lyckats stoppa kolbrytning i Tyskland. Men här gäller att som man bäddar får man ligga. Yviga löften slår tillbaka när regerandets grå realism gäller.

Miljöpartiet började som ett protestparti mot "elit" och etablissemang. Om ordet inte hade blivit så laddat kunde det tidiga Miljöpartiet ha beskrivits som populistiskt. Folklig oro över miljöproblem och maktmissbruk ställdes mot en "elit" som inte tog problemen på allvar.

Men sedan hände något. Kanterna i Miljöpartiet slipades av, mer kavaj och mindre lusekofta. Miljöpartiet kom med i allt fler kommunala styren.

Valsystemet gjorde att De Gröna ofta behövdes för att bilda majoritet. Socialdemokraterna fick med tiden svårt att styra utan stöd från Miljöpartiet, medan de borgerliga partierna, särskilt i kommuner som länge haft rött styre, gärna sökte samarbete med Miljöpartiet.

Så är det också i Västmanland. Miljöpartiet är med och bildar majoritet i regionen/landstinget och i flera kommuner.

Lokala miljöpartister blev vana att vara med och bestämma. Då ville de göra det på riksplanet också.

Miljöpartiet var väldigt tydligt med att vilja sitta i regering. Från att ha sagt sig stå vid sidan av blocken blev MP, utom i en del kommuner, en del av den rödgröna sidan. Partiet knöt an till vänsterströmningar i tiden om kvotering och identitetspolitik.

Miljöpartiet uppnådde sitt mål och bildade regering med Socialdemokraterna. Därefter har varit en allt annat än lustfylld resa.

Det brukar för all del vara besvärligt för mindre partier i koalitionsregeringar. Men för Miljöpartiet tillkom omställningen från idealistiskt protestparti till "populismens motpol". Den blev tydligare för väljare och medlemmar när MP kom med i regeringen. Då är det inte konstigt att en hel del idealistiska (eller naiva) väljare och medlemmar försvann

Vänsterpartiet fick däremot inte vara med i regeringen, men får vara med om budgeten. Det har hittills enligt opinionsmätningarna givit starkare väljarstöd. Visserligen mindre inflytande, men också utan ansvar för impopulära regeringsbeslut.

Att vara stödparti utan ansvar för helheten tycks göra det lättare att vinna väljare. Det är något att tänka på när Moderaterna nu öppnar för samarbete i sakfrågor med Sverigedemokraterna. Att få ta åt sig äran av en och annan uppgörelse men i övrigt vara i opposition kunde bli en önskesits också för Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.

Mer läsning

Annons