Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Richard Appelbom: Var Sverige Sovjets allierade i Afrika?

Biståndsbesvikelsens kranka blekhet

Annons

Förr fick ANC i Sydafrika och Zanu i Zimbabwe stort svenskt stöd. Men sedan de fick makten växer kritiken. På bilden presidenterna Zuma i Sydafrika och Mugabe i Zimbabwe

Sveriges stöd till kampen mot kolonialmakterna och rasåtskillnaden (apartheid) i södra Afrika var bland demokratierna unikt stort. Biståndet var högre och kanaliserades på hemliga vägar för att stödja motståndskampen.

Bengt G Nilsson hävdar i boken I Tyst samförstånd att det i praktiken gjorde Sverige till Sovjets allierade i Afrika. Öststaterna gav vapenhjälp, genom Kuba direkt miltär inblandning, samt ideologisk skolning till befrielserörelser och regeringar. Sverige var noga med att inte ge pengar till vapen, men det gav mottagarna möjlighet att använda andra pengar för militära ändamål.

Något liknande hände enligt Nilsson i Etiopien, där landet efter kejsar Haile Sellassies fall fick en kommunistisk militärjunta som sökte stöd hos Sovjet. Men det svenska biståndet fortsatte.

Det är en dyster bild som Nilsson presenterar. Bistånd utan positiv effekt i flera länder, efter frigörelsen bredde korruption och enpartistyre ut sig. Svenska myndigheter och ansvariga politiker såg mellan fingrarna på övergrepp inom befrielserörelser och mottagarländer.

Hur blev det så och hade det kunnat bli annorlunda? Uppslutningen mot kolonialism och det brutala apartheidsystemet var mycket bred i Sverige.

Alla partier utom Moderaterna drev på för ökad isolering av Sydafrika. Jag var genom Liberala organisationer och LSU (Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer) själv på olika sätt involverad i kampanjer mot Sydafrika.

Folkrörelser och kyrkor var också pådrivande för att bekämpa apartheid. I boken framgår att de omstridda sanktionerna var effektiva. De anges av Sydafrikas tidigare utrikesminister Pik Botha som huvudskälet till att apartheidregimen gav upp.

Nilsson skriver själv att det inte finns några belägg för att Sverige medvetet skulle ha slutit upp bakom Sovjet. Ett argument för agerandet var att Sverige kunde framstå som ett alternativ till de kommunistiska länderna, när andra västländer undvek att direkt konfrontera Sydafrika. Men som Nilsson framhåller är det svårt att se några tydliga tecken på att mottagarna efter att de har fått makten, har tagit intryck av den svenska modellen.

Det är sannolikt att motivet att vara ett framstegsvänligt alternativ till kommunismen fanns med. Olof Palme präglades av sitt arbete i den internationella studentrörelsen, som ville vara just det. Men i takt med att vänstervågen slog igenom i Sverige lär fler ha sett kampen mot apartheid i termer av socialism mot "imperialism", och de hade inget emot att befrielserörelser hade en marxistisk grundsyn.

Det fanns även hos många en tro att det behövdes mer socialism och enpartistyre i uländer än i utvecklade länder. Jag minns ännu med obehag när jag på 1980-talet för LSU organiserade ett besök av representanter för "frontstaterna", ANC (Sydafrika) och Swapo (Namibia). Vi kom att tala om demokrati och alla afrikanerna utom representanten för Botswana, som klokt framhöll att det är bra att kunna rösta bort de styrande, var för enpartistyre.

Flera svenska ungdomsorganisationer höll med, inte Botswana, utan anhängarna av enpartistyre. Det som var bra här ansågs inte behövas i u-länder.

Det brutala apartheidsystemet gjorde att det är svårt att se något alternativ till den svenska huvudlinjen. Men tidsandan bidrog till att det togs för lätt på behovet av demokrati, tolerans mot oliktänkande och marknadsekonomi.

Även om det finns enskilda exempel på lyckade projekt tycks det vara mycket svårt att genom bistånd bidra till utveckling och demokrati. Det är en deprimerande erfarenhet, inte minst från idealistiska satsningar i Södra Afrika och Etiopien.

Mer läsning

Annons