Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakine Madon: Efterlängtad kritik mot "antirasistiskt" rasprat

Arpi och Cwejman ger sig på identitetspolitiken

Annons
Oskyldiga emojisymboler. Makthavare ska däremot inte kategorisera oss utifrån hudfärg. Foto: Claudio Bresciani / TT

Hur blev rasbegreppet så populärt i debatten?

Fokus på hudfärg får konsekvenser, även om dagens identitetspolitiker har andra syften än gårdagens rasbiologer. Det rasistiska tankemönstret stärks, människors möjligheter att ta sig fram påverkas - och det blundas för rasism från olika minoritetsgrupper.

Så skulle man kunna sammanfatta temat i "Så blev vi alla rasister" (Timbro förlag) av ledarskribenterna Ivar Arpi och Adam Cwejman. Skribentduon ringar in de senaste årens utveckling och debatter, med uttryck som bland annat "vita kränkta män" och "rasifierade kroppar".

Talet om "ras" och hudfärg märks i hur såväl akademiker som skribenter uttrycker sig, och på hur mediebolag som Sveriges Television och Sveriges Radio arbetar med "mångfald".

Få är emot mångfald i meningen pluralism, och Arpi och Cwejman betonar att det naturligtvis är viktigt att bekämpa rasism och diskriminering. Men vid en närmare titt på hur exempelvis SVT kategoriserar utifrån etnicitet är det allt annat än oproblematiskt.

Från ett liberalt perspektiv är det viktiga att alla får förutsättningar och inte diskrimineras, det är något annat än ”lika utfall” i meningen ”perfekt spegelbild av samhället” med hjälp av kvotering. För vem representerar vem? Är vi alltid representerade av personer som delar vår etnicitet, vårt kön eller vår sexuella läggning? Och varför ses mångfald av åsikter och perspektiv inte som relevant?

”Public service har gjort det till en vana att ställa sig frågor om vilken ras människor har", konstaterar Cwejman och Arpi. Flerspråkighet borde ses som "mångfaldskompetens", inte att man ser ut på ett visst sätt. Att det finns journalister med utländsk bakgrund som känt sig förolämpade av att ses som inkvoterade "mångfaldsalibin" verkar inte bekymra mediechefer nämnvärt.

Ett fenomen i tiden är även "Rättviseförmedlingen", som jag tidigare har kritiserat för uttalanden som går ut på att jag och "rasifierade" skulle vara politiskt representerade av exempelvis tidigare bostadsminister Mehmet Kaplan (MP). Tittar man enbart på det yttre, Kaplan och jag är dessutom födda i samma land, är det där man landar. Det är en bisarr föreställning att etnicitet skulle avgöra hur representerad man är politiskt. Att partiledare från exempelvis Feministiskt initiativ köper Rättviseförmedlingens koncept är en sak.

Men man kan fråga sig varför liberala politiker som Centerpartiets Annie Lööf och tidigare Moderatledaren Anna Kinberg-Batra uttryckt sig så positivt om deras arbete. Cwejman och Arpi citerar även statsminister Stefan Löfven: "Länge leve Rättviseförmedlingen”. Som om kategoriserande identitetspolitik vore helt oproblematiskt.

Det finns mycket att skaka på huvudet åt när man läser "Så blev vi alla rasister", bland annat att en ansvarig på juridiska fakulteten på Stockholms universitet bytte ut äldre porträtt på ”vita äldre män” för att öka känslan av inkludering.

Arpi och Cwejman bjuder på en efterlängtad kritik mot dumheterna.

Mer läsning

Annons