Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakine Madon: Fortsätt granska brödraskapet i Sverige

Magnus Norell har lämnat silkesvantarna i byrålådan och tagit upp motorsågen

Annons

Terroristexperten Magnus Norell anklagar politiker och myndigheter för att okritiskt ge stöd åt islamister.

En rapport om islamistiska Muslimska brödraskapet i Sverige väcker debatt. Den är utgiven av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och författad av terrorforskaren Magnus Norell, forskaren Aje Carlbom och Pierre Durrani.

Muslimiska Brödraskapet grundades i Egypten, med målet att skapa en gudsstat styrd med sharialagar. Åsikterna om organisationen går isär. Socialdemokrater i Egypten betraktar brödraskapet som en fascistisk organisation, har forskaren Sameh Egyptson påpekat (GP, 29/1 2014). Medan många varnar för islamismen kritiserade nyligen kulturskribenten Per Wirtén "beröringsskräcken" för Muslimska brödraskapet. Han menar att rörelsen tvärtom är en förutsättning för demokrati i Mellanöstern (Expressen, 5/1).

Vad som kan konstateras är att det är en islamistisk rörelse som även är aktiv i Europa. Frågan för svenska makthavare blir då: vilka aktörer har på hemmaplan kopplingar till brödraskapet, och ska dessa ges legitimitet och stöd?

Norell, Carlbom och Durrani har lämnat silkesvantarna i byrålådan och tagit upp motorsågen. Följande aktörer kopplas i rapporten samman med brödraskapet: Islamiska förbundet i Sverige, och moskén på Södermalm i Stockholm. Islamic Relief som driver biståndsprojekt med medel från Sida, Studieförbundet Ibn Rushd som driver studiecirklar samt Sveriges Unga Muslimer. Även friskolekoncernen Framstegsskolan nämns, som ett sätt för brödraskapet att skaffa sig kontroll över muslimska barn och ungdomar.

Fenomenet "double speak" tas också upp, det vill säga att islamister inför västerländska makthavare framställer sig som goda demokrater, medan en mer intolerant sida visas upp inför en muslimsk publik. Det nämns också att brödraskapet har ägnat sig åt entrism, det vill säga att islamister söker viktiga positioner i samhället.

Utnämningen av Miljöpartiets tidigare bostadsminister Mehmet Kaplan benämndes som "ett genombrott för islamisterna i Sverige" av imamen Mahmoud Khalfi. Khalfi uttryckte då även uppskattning för att svenska politiker "normaliserat relationen med islamska förbundet som är känt för sin tillhörighet till Muslimska brödraskapet".

Därutöver nämns i rapporten också Omar Mustafa som efter kritik fick lämna en hög post inom Socialdemokraterna 2013, samt den tidigare moderate riksdagsledamoten Abdirisak Waberi. Mahmoud Aldebe kom aldrig till riksdagen (för Centerpartiet), då han öppet hade förespråkat sharialagstiftning.

Den identitetspolitiska delen av vänstern och Miljöpartiet pekas särskilt ut för att okritiskt ge stöd åt islamister i Muslimska brödraskapet.

Även om dessa teser inte är nya, hävdas det inte sällan att de är rena myterna och konspirationsteorierna. Det är därför synd att rapporten är något slängig i tonen. Jag hade föredragit mer torr fakta. Till rapportförfattarnas försvar kan nämnas att de redan inledningsvis nämner att det är en översikt och inte en forskningsrapport.

För åtta år sedan släpptes det som kallats Rosengårdsrapporten från Försvarshögskolan, där terrorexperten Magnus Ranstorp och Josefine dos Santos varnade för tilltagande radikalisering i Malmöstadsdelen. Den byggde på djupintervjuer av poliser, säkerhetspoliser, socialarbetare, forskare, kuratorer och andra i området, men anklagades för att vara fördomsfull och ovetenskaplig. Så här med facit i hand - och efter att Osama Krayem från Rosengård greps efter terrordåden i Belgien för ett år sedan - ifrågasätter få att Ranstorp och dos Santos var något på spåren.

Den identitetspolitiska delen av vänstern och Miljöpartiet pekas särskilt ut för att okritiskt ge stöd åt islamister i Muslimska brödraskapet.

Jag noterar även att de 20-tal religionsforskare som i dag kritiserar Norell, Carlbom och Pierre Durrani inte var lika engagerade för vetenskapen när Segerstedtsinstitutet vid Göteborgs universitet i fjol släppte rapporten ”Socialt arbete, pedagogik och arbetet mot så kallad våldsbejakande extremism” av Marcus Herz. I den hävdades det att det är den liberala demokratin som använder sig av terror i förorter och på arbetsplatser.

Herz oroade sig för att människor skulle känna sig utpekade om man talade om islamistisk extremism. Han anklagade till och med den alltid lågmälde granskande journalisten Magnus Sandelin för att systematiskt peka ut islam. Den som oroas över låg akademisk nivå på rapporter som ges ut har att göra, minst sagt.

Om Norell och de övriga två rapportförfattarna har rätt eller fel återstår att se. Stämmer ens en bråkdel av vad de skriver, som att miljontals kronor via exempelvis föreningsstöd har slussats in till "världens största islamistiska organisations gren i Sverige", är det allvarligt. Som de själva påpekar behövs kunskap och forskning.

Mer läsning

Annons