Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakine Madon: Frikyrkopojken som blev Folkpartiledare

Tänk om Gahrton hade vunnit?

Annons
Lars Leijonborg blir ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund 1971. Foto Ove Nilsson/TT

Tidigare Folkpartiledaren Lars Leijonborg beskriver i sina memoarer - "Kris och framgång - mitt halvsekel i politiken" (Ekerlids förlag) - ett långt och turbulent politiskt liv.

Det var de internationella frågorna som väckte engagemanget hos ”frikyrkopojken” i Solna som sökte sig till Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) 1965. Redan efter några år blir det dramatiskt: Leijonborg utmanar och vinner mot Per Gahrton som ledde FPU 1971. Omröstningen slutar med röstsiffrorna 50-49 (och en nedlagd röst). Alla som har varit aktiva i ungdomsförbund, jag har också en bakgrund i Liberala ungdomsförbundet som FPU senare kom att heta, vet att falangstrider och konflikter kan vara hårda.

Det verkar inte ha avskräckt den unge Leijonborg. Men även om han vågat mycket märks även en hel del tvivel. Som ung pressekreterare åt en minister gav han till exempel information till vänner som gömde flyktingar så att de skulle hinna förflytta dem innan polisen verkställde utvisningsbeslut.

Han plågades samtidigt av dåligt samvete över att missbruka sin ställning. Och när han som FPU-ordförande tackade ja till att resa ner till en krigszon spelade det in att det fanns ”vissa machoförväntningar" - eftersom hans företrädare besökt farliga länder - på honom.

Han tar risker, men försöker riskminimera. När han stämt träff med Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar i början av 1980-talet går han dagen innan förbi porten för att vara säker på att hitta rätt och inte bli sen, och när Olof Palme vid något tillfälle i riksdagsfoajén ber honom om ett dokument är han ”noga med att uppfylla” Palmes önskan. Leijonborg är en person som "hatar att ställa in arrangemang” som han lovat ställa upp på.

Medan andra politiker kan tappa humöret, såsom de tidigare allianskollegorna Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt, beskriver sig Leijonborg som en mindre långsint person. Men nog tar politiken hårt ibland. Besvikelsen över debattklimatet i samband med förslaget om språkkrav för medborgarskap i valrörelsen 2002 är djup.

Känslan av svek när partikamrater kräver ens avgång verkar inte heller särskilt trevlig. Vid ett tillfälle när det går dåligt i opinionen föreslår tidigare partiledaren Per Ahlmark över en lunch att Leijonborg ska avgå. Att någon du jobbat för och sett upp till föreslår en sådan sak, eller ser dig som "principlös och obildad”, måste svida.

Besvikelsen finns också där när han skriver att "Maud Olofsson såg till att jag inte blev statsminister 2002". Centerpartiet hoppade av förhandlingarna med borgerlighetens mindre partier och Miljöpartiet. Leijonborg skriver att han ville stärka "mitten" i svensk politik medan Olofsson ville vrida politiken högerut.

Deras gemensamma önskan om att bryta socialdemokraternas maktinnehav skulle ändå uppfyllas några år senare.

Trots politikens hårda sidor finns humorn där. Leijonborg förklarar sin närvaro på ett arrangemang med: ”Jag är inte jätteintresserad av friidrott, men vad gör man inte för att verka folklig!” Han beskriver hur Ahlmark, som lyfte fram Björklund när han föreslog att Leijonborg skulle avgå, senare - när Björklund var partiledare - i stället favoriserade Birgitta Ohlsson.

”Säg den kärlek som varar!” skriver Lejonborg och man anar en viss skadeglädje. Pikarna mot "kära partikamrater" som fick kalla fötter så fort det blåste lite i debatten är också svåra att missa.

"Jag hade ju oftast rätt! (Fast inte riktigt alltid.)", skriver han. Språkkravet mötte "benhårt motstånd" i alliansregeringen, och nu driver Moderaterna själva frågan. Socialdemokrater anklagade 2002 Leijonborg för att fiska i grumliga vatten, numera talar S-ministrar gärna om "svenska värderingar" och försvarar en restriktiv migrationspolitik.

När Bengt Westerberg reste sig ur intervjusoffan 1991 för att Ny Demokratis Ian Wachtmeister dök upp möttes det med jubel på valvakan, men Leijonborg applåderade inte. Han tolkade det som bristande ödmjukhet inför hur väljarna hade valt. ”Att förmå populistpartier att ta ansvar är ofta en mycket bättre väg att pressa ner dem i opinionen än att försöka isolera dem”, skriver han senare i boken. Många idékonflikter bland liberaler är tidlösa.

Vad hade hänt om FP, numera Liberalerna, hade fått gehör för de numera populära förslagen om integration redan under alliansregeringen? Vad hade hänt om Anna Lindhs mördare, som var på ett torgmöte med Leijonborg dagen innan mordet på NK, hade haft kniv på sig? Kanske angripit honom, har mördaren själv sagt. Och vad hade hänt om Gahrton hade vunnit den där striden i ungdomsförbundet?

Det blev som det blev, och Leijonborg tackar Gud (och människor) för det.

Mer läsning

Annons