Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakine Madon: Innehåll är viktigare än etikett

Feministisk utrikespolitik i handling, tack

Annons
Handelsminister Ann Linde (S) på besök i Iran. Foto: AP Photo/Ebrahim Noroozi/TT

Regeringen nämner gärna att den är feministisk, och att Sverige har en "feministisk utrikespolitik".

Utrikesminister Margot Wallström (S) meddelade tidigt på sin post att Sverige, som första land i världen, ska bedriva en feministisk utrikespolitik.

Nu diskuterar Alliansens partier om man, vid eventuell regeringsmakt, ska kalla sin utrikespolitik för feministisk eller inte. Kristdemokraterna och Moderaterna vill avstå, medan Liberalerna och Centerpartiet gärna använder feminist-begreppet.

Att det inom allianspartierna finns såväl liberala feminister som konservativa är ingen hemlighet. Mellan Liberalernas Birgitta Ohlsson och Kristdemokraternas konservativa falang kan man ibland ana ett politiskt universum. I den tidigare alliansregeringen gavs det grönt ljus till Kristdemokraternas vårdnadsbidrag, ett bidrag som både hämmade jämställdheten och integrationen. Det vore synd om liknande misstag upprepades, och den liberala feminismen tonades ner.

Så vad kan en liberal utrikespolitik med jämställdhetsfokus innebära? I gårdagens Svenska Dagbladet tas frågan om sexuell och reproduktiv hälsa upp, mot bakgrund av att USA:s president Donald Trump drog tillbaka stödet till FN:s befolkningsfond. "Det handlar inte minst om möjligheten att kunna göra abort", säger Liberalernas utrikespolitiska talesperson Fredrik Malm.

Om det finns en tydlig tråd i politiken, för mer jämställdhet, är det inte fel att använda sig av begreppet "feministisk" om utrikespolitiken. Men teori måste matcha praktik.

Ska svenska kvinnliga ministrar åka på statsbesök till Iran och ta på sig slöja? Ett land där kvinnor får piskrapp om de inte täcker sig, och där feminister trots stora risker trotsar och protesterar mot slöjtvånget. Om regeringen prioriterar exempelvis handel och god stämning med ledningen i Iran, är statsråden förstås fria att beslöja sig. Men om ministrar så lättvindigt anpassar sig i stället för att rikta kritik mot kvinnoförtrycket, får det konstateras att feminismen har lagts på hyllan. För detta har regeringen med rätta fått kritik.

Det måste betyda något att vi slår oss för bröstet och säger oss vara en feministisk humanitär stormakt.

En som inte kallade sig feminist - men fick mycket gjort - var alliansregeringens tidigare jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Hon var den första svenska ministern som på allvar lyfte frågan om hedersförtrycket, trots att det på den tiden mötte starkt motstånd. Det viktiga var förstås vad som blev gjort, inte vad Sabuni valde att kalla sig.

Allianspartiernas fokus bör framöver vara detsamma: på innehåll. Paketeringen är sekundär.

Mer läsning

Annons