Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakine Madon: Spänn fast bältet - det kan alltid bli värre

Dra politiska lärdomar om integration och invandring

Annons
Snart ger väljarna sin dom. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Att det är valtider har nog undgått få. Valstugorna och affischerna, flygbladen och så de många kändisuppropen mot Sverigedemokraterna. Den traditionella höger-vänster-skalan gör sig påmind i partiledardebatterna om skatter, privata alternativ och företagande. Men det är GAL-TAN-skalan som står i centrum i det här valet. Invandringsfrågan splittrar de båda blocken.

Hur mycket av Alliansen finns kvar? I Aktuellt möttes häromdagen en Liberal och en Kristdemokrat i en hård debatt om jämställdhetspolitik. Kristdemokraten Lars Adaktussons stabschef Charlie Weimers, tidigare KDU-ordförande, offentliggjorde i torsdags att han går över till Sverigedemokraterna. Även tidigare statsminister Göran Persson, socialdemokrat, skapade rubriker när han sa att Moderaterna borde ta in Sverigedemokraterna i en eventuell regering.

Det är turbulent, och det kommer att vara fortsatt turbulent.

Enligt oddsen hos spelbolagen heter vår näste statsminister Ulf Kristersson (M). Det är det mest troliga, även om ingenting är säkert. Tidningen Dagens Samhälle har frågat flera moderata kommunalråd runt om i landet, och trycket på Kristersson att försöka bilda regering - även om Alliansen blir mindre än de rödgröna - är stort. Önskan är inte att samarbeta med Sverigedemokraterna, men att Moderaterna ska lägga fram sin egen politik. Visar man att man åtminstone vill regera är mycket vunnet, även om andra sedan sätter krokben för en, lyder resonemanget.

Paradoxalt nog skulle det värsta för Sverigedemokraterna kunna vara att få ta ansvar. Vår gästskribent Björn Nyberg, ledarskribent på Vasabladet i Finland, påpekade i torsdagens VLT att invandringskritiska Sannfinländarna sprack när de kom in i regeringen. Deras stöd sjönk. Samtidigt är skälen att tveka här på hemmaplan goda. Sverigedemokraterna vill förändra Sveriges relation till omvärlden, Åkesson vägrar välja mellan Frankrikes Macron eller Rysslands Putin, och partiets återkommande rasistskandaler har inte avtagit. Det är inga små frågor.

När den förra mandatperioden hade inletts fällde Sverigedemokraterna regeringens budget. Decemberöverenskommelsen ledde till att Vänsterpartiet fick ett betydande inflytande, vilket skapade irritation inom borgerligheten. Varför klaga på en regering man inte vill fälla? Samtidigt fortsatte såväl Vänsterpartiet som Sverigedemokraterna att växa.

Så här med facit i hand skulle nog många vilja vrida tillbaka klockan.

Tänk om liberalen Nyamko Sabuni hade fått fortsätta som alliansregeringens integrationsminister, och tänk om Kristdemokraternas Göran Hägglund hade fått fånga de konservativa väljarna ute i landet i stället för att bli utskälld för sitt tal om "verklighetens folk". Tänk om Socialdemokraten Nalin Pekgul, som tidigt varnade för våldsbejakande islamism, hade fått forma sitt partis politik, eller om dåvarande migrationsminister Tobias Billström inte blivit onödigt misstänkliggjord för att nämna "volymer". Var hade vi varit om de etablerade partierna hade intagit självständiga positioner, utan att nervöst snegla på Sverigedemokraterna?

Man ska inte gråta över spilld mjölk, men det är klokt att dra lärdomar. Det kan alltid bli värre.

Mer läsning

Annons