Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakine Madon: Tycka vad man vill om Annie Lööf, men hon kör sin grej

"Floskelmaskin" som tog revansch

Annons
Annie Lööf, partiledare (C), är bokaktuell.

Centerpartiets Annie Lööf, en pålitlig liberal eller naiv optimist? I sin bok "Sanningens ögonblick" (Ekerlids förlag) beskriver hon sig förstås som det förstnämnda.

2006 kryssades hon in i riksdagen. Några år senare valdes hon till partiordförande efter en öppen process med flera kandidater, och inte genom att fösas fram av en valberedning i ett toppstyrt parti. Det stöd och en legitimitet som Lööf därmed fick skulle visa sig behövas när det blåste till storm.

För blåste gjorde det, kring förslaget till nytt idéprogram för partiet. Programmet kom att förknippas med fri invandring och månggifte, och bekräftade nidbilden av Lööf som en ung nyliberal utan markkontakt. Ett annat omdöme om henne som återkom var "floskelmaskin".

Såhär flera partiledardebatter, Almedalstal och riksdagsomröstningar senare är läget ett annat.

På sätt och vis påminner Lööf om Liberalernas Birgitta Ohlsson. De är "duktiga flickor" (Lööf gick ut gymnasiet med högsta betyg i alla ämnen), målmedvetna och talar gärna om värderingar. Som unga kvinnor i politiken har de också mötts av förlegade kommentarer. Lööf reagerar med rätta på att hon som nybliven partiledare av journalister fick antydningar om att hon som nygift väl inte kan bli partiledare: ”Hur ska du få ihop allt?”

Hos henne har "Jante aldrig fått flytta in”, skriver hon. Lööf beskriver hur bra hon är på att fokusera ”på att lösa uppgiften” när det är allvar och gäller, för det är så hon "fungerar”. När hon innan en pressträff fick syn på sin spegelbild såg hon "reflektionen av person som hade bestämt sig”. Ibland verkar hon vilja beskriva en superhjälte, och alltför många meningar i boken börjar med "Jag".

Samtidigt är det kanske det som är charmen med Lööf: hon kör sin grej. Och även om hon skakat hand med Barack Obama, varit minister och är partiledare är hon mest av allt en "vanlig tjej" från Småland.

Gnosjöandan och att ta tag i saker, att hjälpas åt, företagsamheten och uppväxten vid skogen beskrivs med värme. Värme finns också när Lööf berättar om flyktingarna från krigets Balkan på 1990-talet som blev hennes nya vänner och klasskompisar. Boken saknar inte uttryck som ”framåt”, ”möjligheter”, ”inspiration” och ”ingenting är omöjligt”.

Ibland saknas politisk skärpa. Som när Lööf först refererar till Voltaire om att vara beredd att gå i döden för att låta en oliktänkande säga sin mening, för att några sidor senare uttrycka att det finns ”åsikter som det inte finns någon plats för i vårt demokratiska samhälle”. Demonstrationsrätt ja, men inte på ett sätt så som ”kränker eller begränsar” andras frihet, skriver Lööf. Som jurist borde hon kunna förklara vilka ändringar i lagen hon vill se, i stället för denna luddiga otydlighet.

Hon passar även på att pika dem som varnat för höga migrationskostnader. Men beräkningar kan visa på att något inte står rätt till (dålig arbetsmarknadsintegration), vilket borde intressera en politiker.

Ibland gör Lööf det lite väl enkelt för sig.

Att hon är en kämpe och inte "vänder kappan efter vinden", som hon uttrycker det, kan dock ingen ta ifrån henne.

Mer läsning

Annons