Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakine Madon: Vifta med vad du vill – bara du lär dig Sveriges historia

Sverige blev inte fantastiskt av en slump

Annons

Spelar det någon roll vilken flagga man viftar med?

I mötet med andra kulturer reflekteras det över det svenska. Fler röster höjs också för en inkluderande svenskhet. Det är positivt, men den som inte viftar med blågult är inte per automatik ”svenskfientlig”.

Dagens Nyheters kulturskribent Kristina Lindquist hade en poäng när hon nyligen i SVT:s kulturpanel sa att det är en myt att man inte får vara svensk nationalist, och att partiledare numera gärna står framför svenska flaggan. Lindquist är måttligt förtjust i flaggan och ogillar all form av nationalism, vilket man kan tycka vad man vill om, men det stämmer onekligen att nationalism är på modet.

Aday Bethkinne som kandiderar för Kristdemokraterna i nästa års val skriver i Expressen: ”I dagarna har jag irriterat mig över att många gymnasiestudenter har burit andra flaggor än den svenska, något jag också gjorde när jag tog studenten. Det är fel. Sverige har betalat för dessa utbildningar och det är den svenska flaggan vi ska bära med stolthet” (5/7).

Även tidigare S-politikern Nalin Pekgul oroas över fenomenet. ”Det har blivit allt vanligare att studenter springer ut insvepta i stora flaggor från föräldrarnas hemländer”, konstaterar hon. Och drar följande slutsats: ”Flaggorna utrycker någonting annat än att man är stolt över att ha rötterna i en annan kultur. De demonstrerar ett avståndstagande från Sverige” (Expressen, 30/5).

Jag har också noterat de många olika flaggorna på studentflaken, men tror inte att det behöver vara så dramatiskt. Det kanske inte handlar om ett avståndstagande från Sverige. När några får syn på en turkisk flagga, dyker det snart upp kurdiska och andra flaggor. Syns en palestinsk eller albansk flagga, vill genast någon bära Israels eller Serbiens, och så vidare. Det blir så att säga en snöbollseffekt. Ungdomar är, som bekant, trendkänsliga. Dessutom är tonåren en period då många söker en identitet, det gäller såväl ungdomar med svenskfödda föräldrar som ungdomar vars föräldrar är födda i Somalia, Turkiet eller Chile. Identitetssökandet mattas i regel av efter ett tag.

Det stämmer onekligen att nationalism är på modet.

Däremot kan man konstatera att det funnits och finns en ängslighet i samband med det svenska nationaldagsfirandet. Anosh Ghasri, krönikör i Dagens Samhälle, påpekar att man på nationaldagen inte behöver fira med boxning och hiphop. I stället borde man, enligt honom, ta upp Sveriges historia och berätta ”hur och varför det blivit det fantastiska land som det är” (5/6). Det borde vi verkligen göra.

För 251 år sedan, när Sverige och Finland var ett rike, antog riksdagen vår första tryckfrihetsförordning. Sverige var även tidigt ute med att förbjuda barnaga - först i världen - 1979. Kampen för jämställdhet och hbtq-rättigheter är också central. Lika viktigt är det att lära om utvandringen och fattigdomen, tvångssteriliseringarna, förtrycket mot samerna, och annat mindre trevligt.

Att Sverige har blivit ett så fantastiskt land är ingen slump, och för att Sverige ska förbli fantastiskt behöver vi naturligtvis kunna vår historia. Om man viftar med en flagga - och vilken eller vilka flaggor man i så fall viftar med - är däremot en mindre viktig sak.

Mer läsning

Annons