Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ska den som inte får stanna ändå få stanna?

Staten kan inte erbjuda välfärd åt alla i världen

Annons

Kan alla få stanna i Sverige? Vem är illegal?

Sedan i juni har man inte rätt till bostad och bidrag om man som asylsökande har fått nej från Migrationsverket. Det leder till att många gått under jord och försörjer sig på en svart arbetsmarknad till usla löner. Risken att hamna i kriminalitet och hemlöshet är stor.

Enligt uppskattning lever 50 000 människor under jord. Hur ska staten och kommunerna förhålla sig till dessa personer?

Här uppstår till synes en konflikt mellan olika sätt att se på rättigheter. Om man inte är på det klara med vad man menar med att ha rätt till något blir det svårt att utforma politiska principer.

Den ena rättighetssynen utgår från medborgarskapet. Det är medborgare som kan avkräva staten och i förlängningen kommunerna rätt till bostad, socialbidrag och sjukvård. Detta eftersom medborgarskapet bygger på tanken om ett samhällskontrakt mellan staten och individen. Syftet är dels att omfördela resurser från starka till svaga, men också över tid i en människas liv.

Det andra synsättet hävdar att rättigheterna i stället är universella och gäller alla, oavsett medborgarskap eller uppehållstillstånd. Det hävdar ett antal forskare i migrationsrätt (SvD Debatt 31/10).

Artikelförfattarna argumenterar för att det är varje stats skyldighet att garantera grundläggande rättigheter för alla som befinner sig på landets territorium. De använder sig av FN:s deklaration som definition, och där ingår bland annat rätten till mat, bostad och hälsa.

Ett sådant synsätt skulle innebära att de illegala invandrare som befinner sig i Sverige i praktiken skulle ha rätt till nästan hela välfärdsapparaten. Men hur mycket man än skulle vilja hjälpa dessa människor är tanken orimlig. Dels för att den skickar dubbla signaler – du har inte rätt att vara här, men du får tillgång till utbildning och bostad – dels för att det bryter tanken om samhällskontraktet mellan stat och medborgare.

Om den svenska staten skulle behandla dem som befinner sig utan tillstånd i Sverige på samma sätt som svenska medborgare skulle ett enormt legitimitetsunderskott uppstå. En grundläggande känsla av gemenskap är själva välfärdsstatens fundament.

Icke-medborgare ingår inte i den gemenskapen, och det är antagligen väldigt få som skulle ställa upp på att betala höga skatter för att garantera välfärdstjänster åt dem som inte har tillstånd att ens vara i landet. Om ett land på demokratisk väg beslutar att inte erbjuda bostad till asylsökande som fått avslag är det rimligt att beslutet blir policy. Annars undergräver man demokratiska processer.

Visst är det viktigt med mänskliga rättigheter. De betydelsefullaste av dessa är rätten att inte bli dödad och skadad, och den gäller alla överallt och hela tiden. Och visst kan man säga att människor har rätt till välfärd.

Men det innebär inte att alla stater har en skyldighet att erbjuda välfärd till alla. Den rimligaste tolkningen är att det är ens hemland som har det ansvaret.

Mer läsning

Annons