Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Alla har nog ett behov av att känna sig behövd”

Margareta Långbacka Walker har ägnat mer än halva sitt liv åt att hjälpa människor i utvecklingsländer med att läsa och skriva.

Annons

Fagersta. Margareta Långbacka Walker hade redan som sjuåring bestämt sig för att flytta utomlands då språk och andra kulturer lockade. I dag är hon 64 år och har tillbringat större delen av sitt liv med att lära ut engelska till människor i utvecklingsländer.

Margareta Långbacka Walker föddes i Österbotten och kom till Fagersta med sin mor och far som sjuåring. När hon sedan skulle börja tredje klass flyttade familjen tillbaka till Finland då hennes far Erik hade fått jobb där.

Hon hann gå klart fjärde klass innan de återigen flyttade till Fagersta, där Margareta började på dåvarande Fagerstaskolan.

Under sommaren mellan andra och tredje ring valde hon att åka till Frankrike i tre månader tillsammans med två väninnor varav en var Maarit (Nilsson) Viskari som Margareta fortfarande har god kontakt med.

– Vi fick jobb på ett hotell i södra Frankrike. Det var franska språket som lockade att åka dit, säger Margareta.

Efter gymnasiet ville Margareta bättra på sin engelska och valde att åka dit som au pair i fyra månader.

När hon kom tillbaka till Sverige ville hon spara ihop pengar för en resa tillbaka till England då hon hade blivit förtjust i en engelsman. Hon flyttade upp till Lappland och jobbade på Naturparken i Abisko i ett halvår och fick ihop pengar till en flygbiljett.

I England läste hon en sekreterarkurs under året 1968 och flyttade tillsammans med engelsmannen till Sverige året därpå.

– Vi gifte oss och bodde i Västerås under åtta år och fick sonen David. När jag väntade vårat andra barn, Marc, åkte vi återigen till England. Där blev jag kvar fram till 1999 då vi skilde oss.

Samma år blev Margareta klar med sina studier och tog examen i franska och engelska på universitetet i England.

Efter det hamnade hon på Västkusten i Tanumshede där hon arbetade på komvux och undervisade engelska, franska och svenska i två år.

– Långt långt tillbaka, som sjuåring, hade jag bestämt mig för att inte bo i Sverige utan jag ville bo utomlands och lära mig om andra kulturer.

Och Margaretas dröm tog fart. Hon fick ett tvåårskontrakt på en lärarhögskola i Kina. Där undervisade hon blivande engelsklärare och blev kvar ytterligare ett år.

– Vid den här tidpunkten var Kina inte lika välutvecklat som i dag. Det var fattigt på många håll. Jag trivdes mycket bra där och tog med mig många fina minnen därifrån.

2002, när hennes far fyllde 80 år bestämde sig Margareta för att ta tåget från Kina till Fagersta.

– Jag stannade på många ställen, Beijiing, Moskva och St Petersburg och så hälsade jag på en kusin i Helsingfors. Resan tog väl drygt 3,5 veckor, men det var riktigt kul.

Sedan blev hon uppringd av ett universitet i England som frågade om Margareta ville undervisa akademisk engelska i Vietnam.

Hon packade väskan och begav sig ännu en gång till England för att bli upplärd inför Vietnamresan. Under sommaren 2004 undervisade hon studenter i England och på vintern åkte hon till Vietnams huvudstad Hanoi.

När kontraktet tog slut efter ett år sökte Margareta arbete i Kambodja för att bland annat få träffa en gatupojke som hon hade stöttat i flera år.

– Men jag hörde ingenting och i stället för att bara sitta och vänta så bokade jag en jorden-runt-biljett och besökte en väninna som arbetade som volontär i Kamerun i Västafrika. Där blev jag kvar i tre månader. Och två gånger åkte jag till Lagos i Nigeria för att jag var examinator (medlare) för Brittish Council.

Utöver det volontärarbetare hon för organisationen VSO (volunteer service overseas) och arbetade även på deras kontor i Kamerun i tre månader.

2006 kontaktades Margareta av Royal University of Phnom Penh (Kambodja) som ville att hon skulle komma dit och jobba på skolan. Där blev hon kvar i tre terminer. Och under 1,5 år bodde den lilla pojken hemma hos henne.

– Det var nog det roligaste jobb jag någonsin haft. Då jobbade jag inte för någon organisation utan var där helt privat.

Hur har du fått ihop pengar eftersom de flesta jobb du har haft är som volontär?

– Man behöver inte så mycket pengar eller grejer. Lite pengar har jag sparat och mer behöver jag inte.

Då jobbade hon i Kambodja och det är ett land som hon gillar skarpt och hon hade bra förhållande till sina kollegor och har planer på att återvända.

Vad var det som lockade så med Kambodja?

– Jag tror att Sydostasien är mitt hem. Jag känner mig hemma där med kulturen och människorna. Fast jag gillar Afrika också. Det är svårt att välja vilket som är bäst för det som är bra i Asien är dåligt i Afrika och tvärtom. Jag känner inte av att jag är annorlunda när jag är där. Visst, kollar jag mig i spegeln så är jag ju det, men rent själsligt. På fem minuter så är man någons syster i Afrika. Det är inte alls som i Norden att man håller sig mer för sig själv, säger hon.

När Margareta tycker att det blir för mycket med folk omkring sig så brukar hon låsa in sig och läsa böcker.

– Jag älskar att läsa och har alltid gjort. Nu har jag påbörjat Mats Standbergs bok Eld efter att ha läst hans första bok (Cirkeln). Den är väldigt bra och jag känner igen mig i tiden från när jag själv bodde här.

2008, under Margaretas tid i Nigeria blev hon mycket sjuk och hamnade på sjukhus. Där låg hon i tre veckor innan en flyg-ambulans tog henne till ett sjukhus i Sydafrika. Där opererades hon för pankreas och de tog bort gallan samt hittade ett fel på högra njuren. Hon var jättedålig och låg på intensivavdelningen i två veckor.

– Jag minns nästan ingenting av vistelsen. Jag blev evakuerad i min pyjamas med mitt pass på magen. Jag hade inte ens en tandborste. Sen efter fyra veckor skickade de mig på ett vanligt flyg hem till Sverige.

På Arlanda mötte Margareta sina kusiner som körde henne direkt till Uppsala. Där blev hon sittandes i över 8 timmar men fick ingen hjälp då hon inte bott i Sverige på så många år.

När Margareta sedan besökte läkare i Fagersta sa de samma sak. Hon blev liggandes på sina föräldrars soffa under helgen till dess att hennes söner kom och skjutsade henne till Uppsala. Det visade sig att hon hade en 17 centimeter stor cysta fylld med var i bukspottkörteln.

– Det tog lång tid att få hjälp. Totalt låg jag på sjukhus under fem månader.

Fast totalt tog det ett år innan hela körteln var dränerad. Margareta fick ett jobberbjudande på universitetet i Adis ababa i Etiopien på fem veckor och kunde inte hålla sig borta, fastän cystan var kvar.

– Jag ville inte att det skulle ta slut där utan ville fortsätta jobba. Och läkaren sa att ”säger jag nej så kommer du åka ändå”, och det gjorde jag.

I väntan på den slutliga operationen sökte Margareta sig till en utbildning i England, en magisterexamen i Education and international development. Där studerade hon under ett år och lämnade in avhandlingarna i september 2011. En månad efter åkte hon direkt till Etiopien och Ambo för att arbeta för VSO där hon är kvar än i dag.

Examensdagen firades den 20 juli i år, vilket passade Margareta perfekt då hon ville vara nära sin familj under sommaren.

 – Jag valde att ha examensdagen då för att kunna ha sommaren här i Fagersta och fira att pappa fyller 90 år .

Vad är det som driver dig till att vilja hjälpa andra människor?

– Jag kan inte bara sitta framför tv:n och titta på när folk far illa. Så länge det finns folk som inte kan läsa och skriva så vill jag hjälpa till. För att läsa och skriva ger dig frihet, mycket mer frihet än pengar. Kan du inte läsa och skriva så kan du inte hoppa på en buss till exempel, för du vet inte vart den går. Du har ingen frihet alls. Det är inte pengar som ger oss frihet utan det vi bär på inombords.

Margareta berättar att i Etiopien är det 78 procent av kvinnorna och 50 procent av männen som inte kan skriva eller läsa.

Det gjorde att hon tillsammans med andra lärare öppnade en vuxenskola för att lära lokalinvånare att läsa och skriva.

Nu arbetar Margareta flitigt med att lyckas få tillstånd till att utöka projektet ännu mer.

– Vi vill öppna tio center ute i byarna. Men det behövs utbildning till de volontärer som ska arbeta som lärare.

Margareta menar att tanken är inte att utbilda alla till akademiker utan grunderna till att kunna läsa och skriva för att inte behöva tigga eller bli lurade för att det inte kan förstå en text eller siffror.

– Jag vill att de ska klara av sin egen vardag.

Kommer du någonsin att bosätta dig i Sverige?

– Så länge mina föräldrar lever kommer jag att besöka Fagersta, men jag trivs för bra utomlands och kan inte tänka mig att bo i Norden. Mina söner bor i England och trots att jag inte bor i närheten så har vi alla mycket bra kontakt. Det värsta med det här är att jag får dåligt samvete för det jag brinner för. Men samtidigt vill jag det här så mycket och jag tror att alla har ett behov av att känna sig behövd. Men att jag blir gammal i Sverige eller i Finland tror jag inte.

Det Margareta är helt tvärsäker på är att hon i alla fall aldrig kommer behöva en trädgård eller vilja ha husdjur.

– Att ha ett ställe där mina vänner och familj kan besöka mig räcker. Och någonstans där jag kan förvara mina böcker och tavlor, säger Margareta och ler.

Mer läsning

Annons