Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barnen gick från dörr till dörr för att tigga ihop mat

Tiggandet har långa traditioner i Sverige. På 1800-talet gick barn i Norbergs socken långa sträckor mitt i den kalla vintern för att tigga ihop till mat för dagen.

Annons
Tiggare. En vanlig syn i dag, men som var lika vanlig på 1800-talet i Bergslagen, där barn i fattiga familjer tvingades gå runt och tigga ihop till brödfödan.

Fram till några decennier in på 1800-talet var tiggeriet ganska vanligt förekommande i Sverige. Men 1847 hade myndigheterna fått nog av det man betraktade som lösdriveri och förbjöd människor att tigga.

Det hindrade dock inte de som inte hade någon försörjning att ändå gå runt i gårdarna och tigga ihop till brödfödan. Och de var många.

Pehr Gustaf Victor Pallén var läkare i Norbergs socken i mitten av 1800-talet. Han var den förste som skrev ned hur förhållande var i samhället på den tiden och noterade att otillräcklig och otjänlig föda, i kalla och osunda kyffen självfallet inverkade skadligt på hälsotillståndet och i synnerhet hos barnen.

En måltid kunde bestå av halvrutten potatis och lite sill.

”Den ekonomiska uselheten och till någon del den moraliska förslappningen hos föräldrarna gör även att en mängd barn, istället för att få föda samt någon undervisning i folkskolorna, det vill säga kroppslig och andlig vård, måste i usla kläder, vinter och sommar springa på tiggarfärder”, skrev doktorn.

Han skrädde inte orden om att tiggandet inte minst berodde på ett gränslöst supande, gynnat av ett otal lönnkrogar, samt en moralisk slapphet.

”Detta är ovanligt allmänt och värst bland gruvarbetarna. Kanske kommer det tunga arbetet dem att tänka på och längta efter någon behövlig stimulans” spekulerade doktor Pallén, som antog att deras ekonomiska elände gjorde att de ansåg rusets stunder vara deras enda lyckliga ögonblick, men där superiet bara spädde på deras fattigdom och ”uselhet”, som han uttryckte det.

Alkoholmissbrukets följder visade sig på alla möjliga tragiska sätt, och barnen drabbades hårt eftersom de dels led av näringsbrist och dels tvingades gå långa sträckor mitt i vintern för att tigga till mat. Och detta i en tid då vintrarna var ovanligt kalla i Sverige. Ibland kom de hem blåfrusna sent på kvällen utan att ha fått ens en brödbit med sig och fick lägga sig hungriga.

Doktor Pallén noterade att fattigvården överlag var i dåligt skick i Bergslagen.

”Sämst dock inom Norbergs socken, och oräkneliga tiggare, mest barn, vandrar omkring och anlitar allmänna barmhärtigheten. Tiggeriet måste även här tolereras, såvida ej många skola svälta ihjäl”, skrev han.

De som skadats allvarligt vid arbetet i gruvan och inte längre kunde försörja sig hamnade med hustrur och barn på församlingens fattigvård, som fick dra ett mycket tungt lass.

Doktor Pallén riktade hård kritik mot flera gruvdisponenter och husbönder som visade likgiltighet för hur svårt skadade eller sjuka gruvarbetare skulle kunna klara familjens försörjning.

”De ser hellre dessa vanskötas än de vilja uppoffra några riksdaler för att få dem väl skötta”, skrev han om gruvpatronerna.

För att barn över huvudtaget skulle kunna gå i folkskolan, som på den tiden precis blivit obligatorisk, fick fattigvården ställa upp med mat.

”Ty annars skulle för brist på uppehälle knappt något enda barn kunna komma till skolan”, påpekade doktor Pallén.

Det kom att dröja många år innan levnadstandarden ökade så pass att de fattigaste inte behövde tigga. Ännu i början av 1900-talet var fattigdomen utbredd och föräldralösa barn inkvarterades med åldringar på fattighus om ingen familj ville ta emot dem mot ersättning från socknen.

Under första halvan av 1900-talet var det vanligt med luffare som gick runt i gårdarna och tiggde.

Först efter mer än 100 år, 1964, avskaffades tiggeriförbudet, eller den så kallade lösdriverilagen. Den behövdes inte längre eftersom fattigdomen ansågs utrotad i Sverige.

Under flera decennier fanns det inga tiggare på gatorna i Sverige. Men efter 1995 började enstaka tiggare dyka upp. Det var efter psykiatrireformen då mentalsjukhusen stängdes och patienterna släpptes ut. Många av dem kunde inte klara sig ute i samhället, utan drog runt och tiggde för att överleva.

Mer läsning

Annons