Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Då vet jag att det jag har skrivit blivit riktigt bra”

En avrättad släkting, allsköns dikter och en annorlunda deckare. Dagmar har till och med skrivit sin egen livsberättelse.

Annons
hemma. Dagmar Måntelius har bearbetat stora delar av sitt liv genom pennan, både av berättarlust och för sin egen skull. Ett av verken handlar om åldringsvården, där både äldre och vårdbiträden far illa. I pärmar har hon har också samlat de artiklar som skrivits om henne och de gånger hon fått texter publicerade i tidningar.

– Det är med detektivtema, men det är ingen vanlig deckare. Man läser halva boken innan det sker ett mord, säger Dagmar om sitt senaste bokprojekt.

Boken, som hon kallar för ”Tills vidare bara Elli”, är inskickad till ett förlag och hon väntar nu på besked om förlaget väljer att ge ut den.

– Den ger samtidigt en bild av livet på en bondgård och hur allt gick till i restaurangbranschen på 60- och 70-talet. En hel del är verklighetsförankrat, säger Dagmar, som varit gift med en bonde och även jobbat inom hotell och restaurangbranschen i 18 år.

Dagmar föddes i Västerås 1936, flyttade till Norberg från Dalarna 2008, men kände till Norberg långt tidigare.

– Min man var född här, och vi släktforskade kolossalt mycket här, säger hon.

Dagmar har berättat om delar av sin släkthistoria i två verk: boken De fördömda åren, utgiven 2003, och skriften De svåra åren.

Den förstnämnda handlar om Dagmars farmors mormors farmor och hennes barn och barnbarn, mellan åren 1808 och 1850.

– En av ättlingarna begick mord och mordbrand, halshöggs och grävdes sedan ner i en myr, säger Dagmar.

Hon började redan som barn att skriva berättelser och dikter. Efter att i ett antal år fått sina texter och dikter publicerade i olika tidningar bestämde hon sig på 70-talet för att på allvar satsa på skrivandet.

Det är hennes främsta uttryckssätt och hon skriver om allt som hon behöver bearbeta och behandla.

– Det handlar om saker som händer i mitt liv, både roligt och sorgligt – allt. Jag har även skrivit min livsberättelse, om när jag var fem år och fram till 1980. Men den ska jag inte ge ut, det är det så många andra som gjort.

Vem skriver du för?

– Det är mest för att berätta för andra, men också för min egen skull. Skrivandet har alltid funnits vid sidan om. Det är mycket naturupplevelser.

När vet du om något du skrivit är riktigt bra?

– Det kan vara när man blir berörd. Det händer att jag fäller en tår över något jag har skrivit, det skedde senast häromdagen. Då vet jag att det jag har skrivit blivit riktigt bra, säger Dagmar, som tillägger att skrivandet både framkallar och förstärker känslor hos henne.

Dagmar är även medlem i föreningen Kvinnoakademin i Norberg, där hon varje vecka får utlopp för ett något mer specifikt intresse.

– Vi studerar svenska kvinnliga, döda författares liv. Vi är tio, elva pensionärer som träffas på biblioteket här i Norberg, säger hon och förklarar ämnets dragningskraft:

– De här kvinnorna levde så undanskuffat. Jämställdhet fanns inte när de skrev, då pratar vi ända in på 1900-talet. Dagens kvinnliga författare har helt annorlunda möjligheter.

Dagmar Måntelius utgår mycket från sina egna erfarenheter när hon skriver.

Mer läsning

Annons