Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför ljuger ditt barn

Ihop fantiserade händelser varvas med rena lögner. Var får barn allt ifrån egentligen? Familjelivs barnpsykolog hjälper dig att förstå och förhålla dig till knattens påhitt.

Annons
- Nej jag har inte gjort något...

Visst kan man förundras ibland över sitt barns gränslösa fantasi? Fantastiska historier avlöser varandra i ett rasande tempo. Det finns ingen hejd på vad som har hänt på förskolan medan du har suttit vid skrivbordet och knattrat på datorn. Det har gjorts månlandningar och ätits enorma mängder tårta. Kanske har till och med kungen varit med och åkt i pulkabacken!

Ibland är det inte heller glasklart vad som är ren påhittighet och vad som faktiskt har hänt på riktigt. Och det man får berättat för sig är kanske inte alltid lika glädjande. På Familjeliv.se undrar flera föräldrar varför barn ljuger och vad som egentligen är normalt att barn hittar på.

En mamma berättar att hennes son kan komma hem från förskolan och berätta de mest osannolika historierna.

– Min treåring hittar på helt fantastiska historier om saker som ska ha hänt på förskolan, till exempel att en kompis pruttade så att en tavla ramlade ner, eller att ett barn flög iväg i en luftballong. Jag undrar vad hon säger på förskolan om oss i familjen.

Familjelivs barnpsykolog Margit Ekenbark tror att det kan ligga ett visst effektsökande bakom när barn ljuger för föräldrar eller kompisar.

– En treåring har ännu inte full förståelse för vad som är en lögn. Blir det uppståndelse på förskolan är det lätt att bre på ännu mer när man märker att man får uppmärksamhet för det man säger.

Gränsen mellan fantasi och verklighet är något som barn lär sig förstå undan för undan. Men före sexårsåldern anses inte medvetenheten om vad som är på riktigt och på låtsas vara fullt utvecklad. Som förälder är det därför viktigt att man sätter sig in i barnets värld och spelar med ibland utan att köpa allt som sägs, menar Margit Ekenbark.

– Barn har en oändlig kapacitet för att fantisera och det finns ingen anledning att ta ner ett litet barn på jorden genom att säga att ”det där kan väl inte stämma”. Det är okej att små barn hittar på. Men vartefter de blir lite större kan man börja med att styra in dem mot verkligheten.

Ett sätt att hjälpa knatten att inse skillnaden mellan påhitt och det som faktiskt har hänt, är att ställa frågor som visar att man förstår att berättelsen är fantiserad. För barn som hittar på väldigt mycket kan det också kännas skönt att slippa spinna vidare med nya uppfinningsrika detaljer.

– Om man till exempel frågar ”men hur gjorde du på riktigt då?”, visar man att det är okej att fantisera, men att man vet att det inte är helt sant. Då behöver barnet inte oroa sig över ifall man har gått på berättelsen och behöver inte heller känna sig tvungen att hela tiden komma på nya vidlyftigheter.

Men det är förstås viktigt att skilja på fantasier och rena lögner. Till skillnad från små barns påhitt om vad de har sett och varit med om, handlar ljugande om att medvetet hålla sig utanför verkligheten. En av de vanligaste lögnerna bland barn är att skylla ifrån sig eller att blåneka till att man gjort något.

En medlem på Familjeliv är orolig för sin tioåring som ljuger notoriskt om allt mellan himmel och jord – bland annat om snatteri i mataffären.

– Det är så svårt. Ett barn – inte så liten, men samtidigt inte så stor. Jag är så ledsen och besviken. Det är inte såhär vi har uppfostrat vårt barn, som också har fått massor av uppmärksamhet av oss, skriver föräldern frustrerat.

Enligt en större kanadensisk studie ljuger barn som mest i tolvårsåldern. En slutsats som kom fram är att barn som är runt 12 är inne i en stor utvecklingsperiod och att många därför testar sig fram med lögner. Margit Ekenbark menar att det är ovanligt att barn fastnar i ljugandet och att ärlighet brukar utvecklas i förhållande till föräldrarna. Men att kräva absolut sanning av sina barn är sällan något att sträva efter.

– Vi kommunicerar ju alla med små vardagslögner för att vara socialt smidiga. Men för att underlätta för barnet att våga berätta som det är när det gäller större saker, är det viktigt att inte vara för bestraffande. Visa istället att sanningen inte är så farlig som barnet kanske tror, säger Margit Ekenbark.

Lögn eller påhitt? Så förhåller du dig till ditt barns berättelser

- Fantiserar fritt. Upp till sex år lär sig barn undan för undan att skilja mellan saga och verklighet. Styr i lagom dos in mot sanningen vartefter barnet blir större.

-Förskönar verkligheten eller målar upp skräckbilder. Barns påhitt handlar ofta om önsketänkande eller att handskas med rädslor. Fundera på vad berättelsen står för.

-Skyller ifrån sig. Det är vanligt med låtsaskompisar som får ta skulden när barnet har gjort något. Visa att du förstår vem som gjorde det, men undvik att bli bestraffande.

-Nekar till allt. Om barnet inte vågar erkänna misstag handlar det ofta om rädsla för föräldrarnas ilska. Stötta genom att visa att det är okej att berätta hur det ligger till.

-Lägger till otroliga detaljer. Barnet märker att det ger effekt att krydda verkligheten. Visa att du förstår att det inte stämmer utan att bli dömande. Det kan kännas befriande för barnet att veta att sanningen duger.

Mer läsning

Annons