Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Det var jobbigt att bära upp allt material själv”

Odd Påg, tidigare Johansson, var 18 år när han flyttade till Norberg från Dalsland år 1951. Då hade han sedan några år tillbaka varit intresserad av backhoppning. Han började leta efter bra backar i Norberg.

Annons
Premiärhopp. Odd Johansson gör premiärhoppet och inviger därmed backen i Norberg.

Odd skickade nyligen ett mejl till Fagersta-Posten och berättade om hur han startade upp backhoppningen i Norberg. Han hade tidigare tävlat som junior och hoppat på den största backen i Götaland. Han ville han fortsätta.

– Det var två saker vi först av allt letade efter. Det var bra fiskevatten med öring och hoppbackar inom rimligt avstånd. Men det var magert med bådadera, säger han.

Familjen bodde en kortare tid i Kolarbyn i Fagersta. Odd berättar i mejlet att han och hans bror Hans cyklade till Godkärra där de ordnade en liten backe med en gammal skottkärra som ”stup”. Men snart fick de höra om hoppbacken i Rembo, norr om Avesta.

– En söndag förmiddag tog jag de tunga hoppskidorna på axeln och så cyklade vi i snömodden från Kolarbyn via Norberg och Avesta till Rembo, tala om intresse!

Efter att familjen flyttat till Norberg började de ta bussen till backen, men backen var inte iordninggjord och de fick trampa hela underbacken.

– Ibland fick vi med Oscar Hyttfors hjälp köra fram snö som vi hämtade med lastbil.

Åren gick och intresset och drömmen om en backe i Norberg tog fart.

– Vi hade en enkel provisorisk backe på den så kall-ade mulltippen vid Mimer, där hoppade vi upp till 18 meter. Men det fanns fler som var intresserade och snart blev det så att vi med hjälp av bland andra Nils Ny på Bergslagens Bryggeri samt byggmästare Arnold Olsson släpade upp material och började bygga ett riktigt hopptorn på själva ”mulltippen”. Det var många som var med och hjälpte oss, säger Odd.

En blåsig och småregnig dag i januari 1957 var det dags för invigningstävling med besök av bland annat dåvarande Skidfrämjandets ledare Svante Fleetwood som höll ett kort tal.

Odd berättar att det senare hölls tävlingar varje vinter och då med deltagare från bland annat Falun där några från den svenska eliten fanns med.

– Intresset för backhoppningen spred sig till Söderbärke, eller närmare bestämt Vad där man nästan i hemlighet byggt en mindre backe. Där fick vi Norbergshoppare vara provhoppare och det var ju både roligt och sporrande. Där byggde man senare en betydligt större backe.

Odd säger att man får en speciell känsla när man hoppar.

– När man flyger ut från stupet finns en avrundning som vi kallar kulen. När man kommer ut över den och ser den branta backen så är det en hisnande känsla. Det pirrar lite.

Odd och hans vänner bildade en egen klubb, SK Engelbrekt. Detta namn fanns med i startlistorna för tävlingar på många platser. Några av tävlingsorterna de besökte var Rembo, Vad, Borlänge, Falun, Enviken, Idre och som längst bort även Söderala vid Söderhamn. Dessa platser hade riktiga hoppbackar.

– På den tiden fick man göra mycket själv, backen skulle skötas, trampas och ibland även fylla på mer snö där det kanske blåst bort.

I Kärrgruvan ordnade Stig Gröning en liten backe för de yngre pojkarna så där var det full aktivitet, berättar Odd.

– Man kan ju undra om inte vi i våra små enkla backar hade minst lika roligt som specialisterna i nutidens stora skidflygningsbackar.

Odd var aktiv hoppare i många år, även efter flytten till Bohuslän år 1963 fortsatte han med backhoppning och tävlade både i Sverige och Norge.

– En gång, 1957 eller 1958, provhoppade jag Källviksbacken i Falun där VM gick 1954. Det var bra. Jag hoppade inte så långt. De hade egentligen slutat hoppa för säsongen och det var dåligt med snö.

Odd gläds åt att man i Fagersta senare tog upp backhoppningen bland ungdomarna. Även framgångarna för slalomåkningen i Norberg och Fagersta, också gör honom glad.

– Sedan länge har ju längdskidåkningen haft många kända namn från denna del av Västmanland. Vi får hoppas på snörika vintrar så skidsporten i alla dess former får fortsätta.

Mer läsning

Annons