Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Det viktigaste av allt är att se hela människan”

Kurt Ericsson var 27 år när han gjorde om det gamla pensionatet Bergslagsgården till ett öppet boende för personer med psykiska funktionsnedsättningar.

Annons
Verksamhetschef. Kurt Ericsson driver Bergslagsgården sedan 1969.

Ängelsberg. Som 18-åring arbetade Kurt Ericsson på ett mentalsjukhus och fick så småningom ansvaret för en avdelning. Efter mycket om och men bestämde han sig för att starta eget. I dag har Kurt varit verksamhetschef för Bergslagsgården i 43 år.

Tillfälligheten och intresset för att kunna hjälpa andra människor gjorde att den då 22-årigge Kurt Ericsson valde att studera till mentalskötare under åren 1964 till 1966.

Men redan innan universitetsstudierna arbetade han på Mariebergs mentalsjukhus och tjänstgjorde även i det militära.

När Kurt var färdigutbildad återgick han till Mariebergs metalsjukhus och var där i cirka två år.

– Jag hade ansvaret för en av avdelningarna där men kände att det mesta var svårrott. Det kan vara svårt att förverkliga egna idéer på större institutioner. Jag ville göra det så mycket bättre för de som bodde där, säger Kurt.

Han visste att några av hans tidigare kollegor hade startat privata enheter och kände att han ville göra detsamma.

Somrarna tillbringade Kurt ofta hos sin morbror i Ängelsberg som var föreståndare på den baptistiska ungdomsgården, Bergslagsgården.

– Han gjorde senare om det till ett pensionat där jag brukade sommarjobba när han ville ha lite semester, säger Kurt.

När morbrorn erbjöd honom att ta över pensionatet hade Kurt planer på att göra om det till ett sjukhem.

Den 1 mars 1968 bosatte sig Kurt i Ängelsberg och var under drygt ett år i kontakt med alla tänkbara myndigheter för att få ett godkännande till att starta anläggningen.

– Det var inte helt lätt att driva det igenom alla myndigheter som krävde olika saker och hattade hit och dit. Samtidigt som landstinget inte alls var nöjda med att jag skulle starta något privat.

Men från anhöriga till personer med psykisk funktionsnedsättning lät det annat. De var mycket positiva till ett sjukhem i bygden.

– De ville ha närheten till sina anhöriga och möjligheten att under en dag kunna besöka dem. Det fanns väldigt få inrättningar och många låg långt bort från deras hemorter.

Den 17 februari 1969 slog Kurt upp dörrarna till det psykiatriska vårdboendet Bergslagsgården och två personer flyttade in. En var från Fagersta och den andra från Sala.

Kurt hade kontaktat många läkare utan resultat, men fick till slut tag på doktor Karlsson inom hemsjukvården.

– Han sa ”Jag kan inte skriva ett avtal nu, men räcker det med ett handslag?”.

Två veckor efter besöket flyttades 16 personer in på Bergslagsgården och de var nu totalt 18 boende.

Verksamheten består i dag av en personal på 22 stycken, 30 boenden och flertalet hus och utbyggnationer.

Hur var samhällets inställning till att du öppnade ett boende för psykiskt sjuka i lugna Ängelsberg?

 – Responsen från Ängelsbergsborna har aldrig varit några problem utan de har varit positiva till verksamheten.

Kurt berättar att det finns många fina solskenshistorier om boende som har blivit helt friska från sina besvär och kunnat flytta till eget boende, om gruppresor utomlands och andra minnesvärda evenemang.

– När jag började inom yrket fanns det inte alls den här formen av varken medicinsk hjälp eller behandlingar. På Marieberg fanns det till exempel endast tillgång till en folkbuss men det var över tusen patienter. Vissa gånger var det rent av omänskligt, säger Kurt.

En av de första som flyttade in på Bergslagsgården bor kvar än i dag. I år fyllde personen 80 år.

– När man får höra av personens svåger och syster att denne inte kunnat få det bättre än här blir man väldigt glad, säger Kurt.

De som bor på Bergslagsgården har nyckel till sina egna rum och lägenheter. Boendet tillhör den öppna privatvården inom psykiatrin.

Har det inträffat att någon har rymt eller försvunnit?

– Ja, i bland har de satt sig på tåget och stuckit iväg så man får åka och hämta dem. Men det man måste förstå är att personer som har psykisk funktionsnedsättning inte är ute efter att skada andra människor. De som bor här är inte mer våldsamma än någon annan person.

Kurt anser att det viktigaste i behandlingen är att man ser hela människan och inte bara en diagnos.

– Det gäller att se bakom allting och att ha känslan för personen och personerna runt om kring. Det finns så mycket bakomliggande till varför en person är som den är, allt från relationer till ekonomiska problem.

En annan viktig del i Kurts behandling är att skapa en så dräglig plats som möjligt. Han ser idylliska Ängelsberg som det ultimata för många av de boende.

– Att bo i en stad där det ständigt hörs sirenljud och andra stressmoment kan göra vem som helst sjuk, säger han.

Men många gånger har Kurt och hans personal tagit med de som vill på utlandsresor och andra event.

– Vi har åkt på säkert ett 20-tal charterresor utomlands och planerar tillsammans innan vart vi ska åka. Det har fungerat riktigt bra men hade aldrig gått utan min fantastiska personal.

För ett par år sedan började Kurts son, Sebastian, arbeta på Bergslagsgården som sjuksköterska och tillsammans med Kristina Rasmussen (sjuksköterska) har de nu hand om det mesta inom verksamheten. Tanken är att Sebastian ska ta över Bergslagsgården efter sin far. Även dottern Marie har arbetat där under åren.

– Jag har egentligen varit med jämt och vuxit in i det. Och med tiden har det bara blivit roligare och roligare. Jag vill vara med och utveckla och förbättra, säger Sebastian Ericsson.

Kommer du sluta arbeta helt när Sebastian tar över verksamheten?

– Kan kan jag, men jag kommer nog vara här tills den dagen jag inte orkar längre. Fast jag har trappat ner otroligt mycket om man jämför med i början då jag levde på jobbet.

Har du ångrat dig någon gång att du valde att starta eget?

– Allting har gått i vågor och jag skulle ljuga om jag sa att det har varit helt problemfritt. Det är inget vanligt sju till fyra-arbete direkt. Men jag ångrar ingenting.

Mer läsning

Annons