Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fagerstas tidningskrig slutade när VLT köpte FP

För 40 år sedan utbröt ett tidningskrig i Fagerstaområdet. VLT satsade hårt för att ge FP en rejäl match om läsarna. Men striden fick ett oväntat slut.

Annons
Personalen. I slutet av 70-talet jobbade dessa på VLT:s redaktion och annonsavdelning i norra länsdelen. Stående från vänster: Nils-Erik Carlsson, Seija Vuorinen (frilans), Einar Bergvin, Inger Pettersson, Ulla Hellblad, Ebba Lundmark, Mikael Teglund, Ragnar Eriksson, Ingemar Johansson. Sittande: Ola Wahlsten, Nils-Olof Strandberg, Yvonne Gröning, samt Tage Berggren. På bilden saknas Margit Strandberg och Christer Nordmark.

I mitten av 1970-talet hade FP drygt 70 procent av Fagerstabornas hushåll som prenumeranter, medan VLT nådde cirka en tredjedel. I stort sett vartenda hushåll i Fagerstaområdet hade en av dessa båda tidningar. En del hade båda.

När Vestmanlands Läns Tidning bestämde sig för att ta upp kampen med Fagersta-Posten utsågs Ingemar Johansson till att leda arbetet med VLT-extra, en lokal bilaga som skulle följa med huvudtidningen tre dagar i veckan.

Ingemar hade redan som 20-åring gett ut en egen tidning hemma i Skinnskatteberg, Harnäs Allehanda.

Skrivandet fortsatte då han var redaktör i det militära. Efter en tid på Assis kontor värvades han till att bli lokalredaktör innan han rekryterades till Fagersta för att leda kampen mot FP.

– Det var väldigt stimulerande att ha en konkurrerande tidning att slåss om nyheterna med. Det gav en extra krydda åt arbetet och ofta slog vi FP på bra nyheter, säger Ingemar.

Redaktionen utökades och satsade hårt på att skriva om lokalpolitik, industrinyheter och nöje, samt på stora bildreportage.

Till en början blev det ett rejält uppsving för VLT:s upplaga i norra länsdelen. Relationen mellan de båda tidningarna var kall, för att inte säga djupfryst. Båda kämpade hårt för att vinna kampen om läsarna.

Men en dag kom det helt oväntade beskedet att VLT:s ägare fått chansen att köpa företaget som gav ut FP, Avesta Tidning och Sala Allehanda.

De stenhårda konkurrenterna blev kollegor.

– Det var förstås en motgång när satsningen lades ned. Det hade varit spännande att få fullfölja projektet, menar Ingemar.

Nästa stora förändring kom cirka tio år senare, 1991, då VLT gav upp ambitionen att vara en länstidning.

Lokalredaktionerna i Fagersta, Sala och Köping slog igen.

Ingemar Johansson gick, liksom undertecknad, från en dag till en annan över till den forne konkurrenten.

– Det kändes lite konstigt först men det blev ändå en intressant och rolig tid. Jag bevakade näringslivet och har många fina minnen från arga och pressade direktörer som var nära att kasta ut mig, skrattar Ingemar.

Men trots att FP och systertidningarna nu var ensamma på respektive orter gick rörelsen allt knackigare. 1999 kom beskedet att nästan hälften av FP-redaktionen skulle bort. De som blev kvar snabbutbildades i foto och sidredigering.

Ingemar blev multijournalist, vilket innebar att skriva, fotografera, bildbehandla och redigera.

– Det innebar ju en stor omställning att från att ha haft med sig en fotograf ut på varje uppdrag och en redigerare som sedan tog hand om materialet så skulle man sköta allt själv.

Bland de värsta minnena från hans yrkesliv finns svåra trafikolyckor, särskilt med barn inblandade. Förr publicerades olycksbilder nästan regelmässigt.

– Att komma ut till sådana dödsolyckor var hemska upplevelser som man aldrig vänjer sig vid.

Ett speciellt minne är när han och fotografen Tage Berggren skulle åka till Malingsbo för att göra ett reportage om en, som tipsaren sagt, tam tjäder.

– När jag klev ur bilen anföll den ilskna tjädern mig. Jag vände på klacken, men fågeln attackerade och hackade mig på benen och skinkorna så att det blev blåmärken.

När VLT-teamet lyckats fly in i bilen tog sig tjädern upp på motorhuven och hackade ilsket och länge på vindrutan.

Som nybliven pensionär gjorde Ingemar ett längre uppehåll från skrivandet och ägnade mycket tid åt fiske och andra naturintressen.

– Det var skönt att få sluta eftersom jobbet blivit så slitigt.

Men en dag började han skriva igen, för eget bruk.

– Jag hade en farmor och en far som älskade att berätta om hembygden och det man får höra som barn det sitter kvar. Det skriver jag ner sedan några år.

Ingemar, som blir 78 år i sommar, skriver varje dag på sin fina Mac-dator och engageras av festarrangörer som uppskattad berättare.

Mer läsning

Annons