Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Fagerstatypen” blev ett föredöme i Mellansverige

Det är inte så länge sedan det fanns särskilda bostäder för fattiga människor i Fagersta. Så sent som på 1980-talet användes änkehemmen i Skogslund till att inkvartera stadens utslagna.

Annons
En ståtlig byggnad. Kommunhemmet i Åvestbo var kombinerat fattighus, ålderdomshem och barnhem för 100 år sedan. Nya tider kom och efter några decennier som alkoholistanstalt revs det.

Tack vare att det fanns ett järnbruk på frammarsch kunde Fagerstas allra fattigaste få visst stöd redan i slutet av 1700-talet för att klara livhanken.

Innan dess hade de som inte kunde försörja sig på arbete inget annat val än att gå i gårdarna med tiggarstaven, om det inte fanns släktingar som hade möjlighet att ta på sig försörjningsbördan.

Från år 1779 skänkte Västanfors bruks patron Jean Bedoire tre tunnor spannmål årligen som stöd till de allra fattigaste. På 1800-talet kom rotesystemet som innebar att varje by i Sverige måste ha en fattigstuga. I Fagersta fanns det sådana i Meling, Åvestbo, Sundbo, Moren, Hugget och Hedkärra.

Kostnaderna för fattigvården, som delvis sponsrades av bruket, ökade dramatiskt och 1874 bestämdes att ersätta kornmjölet med rågmjöl.

Förutom mjöl till att baka bröd, fick de fattiga sill att äta.

1918 infördes en ny fattigvårdslag i Sverige och där tvingades kommunerna att ordna med fattighus. Men då hade Västanfors redan haft det i sju år i en stor, pampig byggnad i Åvestbo. Inrättningen kallades kommunhemmet och användes även som ålderdomshem.

Samma år blev det lag på att barn inte längre fick bo på ålderdomshem. Västanfors socken skaffade då ett stort hus i Meling, Solbacka kallat, där ett tiotal barn fick tak över huvudet och något att äta.

Sedan 1910 fanns en särskild fattigvårdsstyrelse i Västanfors socken. 1923 fanns det 460 understödstagare. Krisåret 1932 hade antalet stigit kraftigt till 1046, vilket var väldigt många med tanke på att det inte bodde mer än några tusen personer i trakten. De närmaste åren skapades dock många fler jobb inom den framväxande industrin och under andra världskriget var cirka knappt 300 personer föremål för fattigvård.

Ända fram till in på 1930-talet bodde arbetare i Sverige under dåliga förhållanden. Det var vanligt att en stor familj trängdes i ett kombinerat rum och kök och delade utedass med grannarna. De sanitära förhållandena var ofta undermåliga med stank från latriner och sopor.

Meningen var att de fattiga som bodde i kommunhemmet i Åvestbo, varav många var åldringar, skulle sysselsättas med arbete i hemmets jordbruk. Men det bar sig inte ekonomiskt. Så småningom beslutades att stycka och sälja tomter i området så att man fick loss pengar till att bygga änkehem inne i samhället, i Skogslund nära Kottmossen.

Bruket gav kommunen marken utan någon kostnad.

Det första huset byggdes 1935 i svensk herrgårdsstil med brutet tak på gavlarna. De innehöll tio enrumslägenheter med rostfria diskbänkar och spis att elda i. Där bodde änkor, en del ensamma, andra med sina barn. Trångboddhet var vanligt på den tiden. De närmaste åren byggdes ytterligare fem likadana hus.

Satsningen på fattigvården uppmärksammades vida omkring och ”Fagerstatypen”, som den kom att kallas, blev ett föredöme i hela Mellansverige.

I slutet av 1940-talet byggdes strax intill änkehemmen en gråputsad flerfamiljsfastighet som med den tidens mått var så modern att den fick namnet Slottet. Där ansågs det finare att bo.

Kommunhemmet i Åvestbo gjordes om till alkoholistanstalt, en så kallad vilotork, med hela landet som upptagningsområde.

Än i dag talas det om svensktoppsstjärnan som var intagen där samtidigt som han var stor idol på 60-talet.

Ännu på 1970-talet var de små och nu omoderna lägenheterna i Skogslund uthyrda. Men området fick allt sämre rykte i takt med att utslagna missbrukare flyttade in efter att ha straffat ut sig från annat boende.

På 80-talet accelererade missförhållandena då kriminella missbrukare från olika delar av landet sökte sig till ”Kottis” som området numera kallades. Misären växte.

Efter åratal av problem nåddes kulmen när en av de boende sköts till döds av en uppretad korvhandlare som blivit bestulen upprepade gånger.

De hårt nedslitna änkehemmen revs.

Mer läsning

Annons