Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fattigvård i gamla tider i Norberg

Elsas, torget och gruvor, det är några exempel på det som Arne Stråby skrivit krönikor om i sin nya bok ”Livet i Norberg”. Här är ett utdrag, en krönika om fattigvård i gamla tider som publicerades i Fagersta-Posten för tio år sedan.

Annons
Matpaket. Bland dem som fick matpaket vid Folkets hus ser vi här längst fram och från vänster Hjalmar Lund (ljus hatt), Gustav Bergman (med pipa) och Alrik Mood med ljus keps på fotot. På sidorna om honom står Joel Andersson och (till höger) Kalle Wennerlund. Bilden är från 1928 och kommer från Norbergs hembygdsförening.Foto: Norbergs hembygdsförening

För länge sedan var det lite sämre beställt med omsorgen om de sämre beställda än i dagens samhälle. Men något fanns även i det gamla bondesamhället. Socknen hade ett ansvar för sina fattiga, och ett system som förekom kallades rotegång. De som saknade egendom och förmåga att försörja sig kunde få flytta runt mellan bönderna i trakten.

Bönderna hade då under en viss tid skyldighet att hålla med mat, sovplats och kläder efter behov. Men det blev ofta det minsta möjliga för de inhysta hjonen. Nödtorftigt med mat, lite halm att sova på och sällan några nya kläder.

I städer och brukssamhällen var det knappast en användbar metod. Om en familjeförsörjare dog innebar det ofta att familjen splittrades och barnen placerades ut i olika familjer. För länge sedan förekom också förnedrande auktioner. Oförsörjda barn, änkor och krymplingar bjöds ut på anbud eller auktion. De fick då komma till den som krävde den lägsta ersättningen för dem från socknen.

I ett gruvsamhälle som Norberg fanns i början av 1900-talet en fattigvårdsstyrelse, liksom på så många andra håll. Gruvarbetarna i Norberg hade det från äldsta tider svårt. Norbergsstrejken 1891 och storstrejken 1909 medförde ytterligare prövningar när man inte hade inkomsten längre.

Även på 1920-talet var det svåra tider. Det var lågkonjunktur och många gruvor låg nere. Samhället ordnade en del arbeten, AK-arbeten kallades de efter den myndighet, Arbetslöshetskommissionen, som höll i dem. I boken “Norbergare minns” kan vi läsa om hur svåra tider det var i Norberg då. Familjen Mood bodde i Bolagshagen, och det var sju barn i familjen när fadern dog 1918 i spanska sjukan. Man fick lite stöd från kommunen genom fattigvården. Det var blå lappar som man kunde handla mat för, men det var fortfarande knappt för en stor familj.

Läs också: Arne ger ut ny bok om lokalhistoria

1921 blev det än värre. Många gruvor slog igen, det var “dåliga tider”. Kommunen ordnade då tillsammans med vägstyrelsen arbete åt alla familjeförsörjare. Hos familjen Mood var det äldste sonen Erik som räknades som familjeförsörjare. Han fick arbeta på ett vägbygge nedanför Nyhyttan och tjänade 7-8 kronor om dagen. Det var inte så dåligt, men det var tänkt för familjeförsörjare.

Sedan blev det sämre, och Erik fick lov att ge sig hemifrån och arbeta på ett vägbygge i trakten av Sundsvall. Det var i regi av Arbetslöshetskommissionen, AK-arbete. Där hade man en filosofi, att AK-arbeten skulle betalas med lägsta förekommande arbetslöner. Tanken med det var att uppmuntra AK-arbetarna att skaffa sig ett riktigt jobb så snart som möjligt. Men det var inte så lätt.

Läs också: Nostalgi - ögonblick från 1950-talet

Erik tjänade bara fyra kronor om dagen då. Ungefär två kronor gick åt till maten, som en kocka lagade åt arbetslaget. Det blev inte mycket kvar att försörja en familj hemma i Norberg på. Så småningom fick han en möjlighet att komma hem och arbeta på en spisbrödsfabrik. Men det tog slut, så han blev permitterad och arbetade sedan tillsammans med brodern Alrik med att hugga ved åt en bonde. Men han gick arbetslös ibland, och så fortsatte det på 20-talet för många i Norberg.

1928 förvärrades läget av en segdragen konflikt inom gruvindustrin. Ett uppmärksammat drag i kampen mot svälten kom då genom matpaket, som delades ut vid Folkets hus i Norberg. Det var en hjälp från Sovjetunionen, som säkert såg propagandavärdet. Sverige hade en borgerlig regering och arbetarna hade det svårt. Kanske var det också bra för Sovjets gruvor om brytningen vid de svenska gruvorna låg nere.

Läs också: Släktingens dagböcker har inspirerat Arne

Gruvkonflikten hade börjat vid årsskiftet och höll på till augusti, hela åtta månader alltså. Inom gruvindustriarbetareförbundet fanns tydligen personer med goda kontakter österut. Utan någon kontakt eller godkännande från LO bildades en svensk-rysk samarbetskommitté. Detta ledde till stridigheter, och kommittén avvecklades så småningom, förmodligen med hot av uteslutning från LO och isolering från landets arbetarrörelse.

Men en del ekonomiskt stöd kom tydligen fram, och utdelning av matpaket vid Folkets hus i Norberg ägde rum vid något tillfälle, för det finns bevarat på bild. En av männen på bilden är Alrik Mood (1908-1988). Hans yngre bror Rudolf lever ännu i Norberg*, och han kommer ihåg detta tillfälle:

– Jo, visst minns jag att mor blev glad när han kom hem med det matpaketet. Jag minns inte vad det innehöll, men förmodligen var det mest mjöl och gryn, kanske socker och sådant som inte var färskvaror. Var de var packade vet jag inte, men det var vid Folkets hus man delade ut dem.

Gruvstrejken 1928 kostade mycket för båda parter, och någon vinnare var svår att se. AK-arbeten fortsatte länge än. De gav visserligen ett nödtorftigt underhåll, men de var inte uppskattade.

(* Rudolf Mood gick bort 2011, reds. anm.)

Se också: Se Arne läsa om orkestern Svea

Författare. Arne Stråby har ett stort intresse för hembygdshistoria.  Han har rötter i Fagersta och Norberg.Foto: Veronica Bäcklin
Ny bok. ”Livet i Norberg” innehåller drygt 30 krönikor som Arne skrivit i FP mellan 1995 och 2013.

Mer läsning

Annons