Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är som syskonkärlek för Carina och Anna-Lena

Carina Nurmilehto och Anna-Lena Björnberg växte upp tillsammans i en liten by utanför Norberg. Efter ett tag gick de skilda vägar, men nu är de så gott som grannar igen. I dag fyller de 50 år.

Annons
Alltid vänner. Carina Nurmilehto och Anna-Lena Björnberg hade inte setts på flera år när de satte sig ner för att bli intervjuade inför sin 50-årsdag. Ändå skrattar och pratar de som om det var i går de lekte hemma i Gäsjö. De berättar att en av de första sakerna de fick reda på om varandra var just att de delade födelsedag. Men eftersom de fyller år på vintern blev det inga stora firanden för de två kompisarna, och de minns att de var avundsjuka på barnen som fyllde år på sommaren.

Det var i Gäsjö de först lärde känna varandra. Det är en liten by där de flesta bara bor på sommaren.

– Vintrarna var otroligt tråkiga, säger Carina.

Det var hon som bodde där först. Anna-Lenas familj flyttade dit senare.

– Det var så vansinnigt roligt. Vi började ju som sommarfamilj, säger Anna-Lena.

Som små lekte de mycket tillsammans, Anna-Lenas bror var också med.

– Vi har tampats mycket och aldrig gett oss. Det är som en syskonkärlek på något sätt. Vi var så utlämnade till varandra, säger Carina och Anna-Lena håller med.

– Ja, vi hade ju inga andra.

Båda två skrattar gott åt minnena från barndomen.

– Jag permanentade dig! utbrister Carina.

– Nej, det minns jag inte. Det måste ha varit bedrövligt, skrattar Anna-Lena.

Väninnorna fortsätter prata om allt kul de varit med om tillsammans. De berättar att de filmade mycket och att de bland annat spelat in en krigsfilm tillsammans.

– Å jag skällde på dig. Skratta inte när du är död, säger Carina samtidigt som Anna-Lena intygar att filmen blev bra.

Förutom krigsfilmer spelade de in en version av Tarzan, zombiefilmer och trolleri.

Under hela intervjun avlöser skratten varandra. De två pratar om när de hade en djurklubb och kaninerna parade sig okontrollerat.

– Ja och telefonterror ägnade vi oss åt, säger de och skrattar när de förklarar hur de försökte värva folk i bygden till klubben.

Carinas familj flyttade från Gäsjö år 1980. Under gymnasietiden umgicks de två födelsedagsbarnen inte så mycket med varandra. När de både senare flyttade från Norberg sågs de inte på flera år.

Anna-Lena flyttade till Stockholm och jobbade också som au pair i Schweiz.

– Jag kunde inte språket ens, men det gick bra till slut, förklarar hon.

Efter det flyttade hon tillbaka till Stockholm där hon jobbade som servitris innan hon fick jobb på ett finansbolag.

– Det var fantastiskt för jag har alltid avskytt matematik, säger hon med ett stort leende.

Efter 17 år på företaget bestämde sig Anna-Lena för att hon ville driva restaurang, och gjorde det i Norberg i tio år. Men nu har hon valt att satsa på en karriär som medicinsk fotvårdsterapeut.

– Jag var intresserad av fötter redan som barn.

För Carina var det en helt annan typ av karriär som låg framför henne.

– Vi tog studenten på fredag och på måndag började jag jobba i Stockholm som barnflicka hos en som jobbade med kostym och teater. Jag lämnade på dagis och åkte med henne och jobbade.

Det var teater och film som gällde då och på den vägen fortsatte det länge. Men precis som alla andra började hon på botten.

– Det är en konstig känsla att vara längst ner och i princip inte synas, men man får höra allt, säger hon med ett leende och inflikar att hon inte tänker nämna några namn på vem som sagt vad.

Senare bodde hon fem år i Norrland och spelade teater. Pjäsen Kainos sång, som handlar om Carinas mamma, spelade hon 500 gånger. Efter Norrland skulle även så Carina utomlands.

– Det var meningen att jag skulle flytta till Ryssland och lära mig ryska, men då råkade jag gå på en fest i Norberg och träffade min man.

– Jag träffade också min man på fest! utbrister Anna-Lena.

Väl hemma i Norberg fortsatte Carina med teatern ett tag. Hon startade sin egen teater – Englunds teater. Men nu har hon utbildat sig till logoped och jobbar som det. Hon skriver också mycket poesi.

I dag fyller de två barndomsvännerna 50 år. Det ska ju firas, men hur är oklart.

– Jag vet ju inte. Jag kommer bli överraskad. Men jag ska inte ha fest och bjuda folk, säger Carina.

– Det ska jag, det har vi alltid, säger Anna-Lena och förklarar att hon och maken firar tillsammans senare i sommar.

Mer läsning

Annons