Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Edith är tillbaka i barndomens kvarter

Edith Skoglund fyller idag 100 år. Jubilaren har ett glasklart minne och ett stort intresse av att skriva och berätta om händelser i sitt liv. Två världskrig har Edith upplevt.

Annons
Dalavägen 15. Hyresgästerna samlade efter demonstrationståget  första maj 1914 framför den röda arbetarlängan. I huset fanns sex lägenheter om ett rum och kök.Trettiofem personer levde under samma tak. Edith är bara några månader gammal och sitter på mamma Lovisas arm, bredvid står fadern Adolf Wretman helgdagsklädd i vit skjorta.

Att träffa Edith blir en resa hundra år tillbaka i tiden.

Hon föddes samma år som första världskriget bröt ut och hon minns patron Christian Aspelin på dåvarande Fagersta bruk. Hon är den enda nu levande Fagerstabo som besökt Engelska parken på Andra sidan.

– Det var brukets nya ägare, senator Possehl, som tyckte att Aspelin misskött parken, minns Edith. Därför rustades den upp i början av 1900-talet.

Parken fanns på herrgårdens baksida upp mot Ekallén. En liten bäck slingrade sig genom ett grönområde och över den gick en välvd, vitmålad bro. Här och var stod vita soffor utplacerade i grönskan.

– Jag var sju år och på besök hos bekanta på Andra sidan, minns Edith. Jag hade hört talas om parken och smög iväg för att titta. Och något så vackert hade jag aldrig sett i Fagersta.

Idag bor Edith i en fin trerumslägenhet på Dalavägen. På samma plats låg förr sex bostadslängor och i ett av de husen med nummer femton på ytterväggen bodde Edith med sina föräldrar och sju syskon.

– Så jag är tillbaka i min barndoms kvarter, säger Edith. Genom köksfönstret ser jag samma backar som jag sprungit i som barn.

– I de gamla brukskåkarna levde alla under samma förutsättningar, berättar Edith. Kvinnorna skötte hem och barn och karlarna jobbade skift på bruket.

Varje familj hade många barn och att det berodde på trångboddheten, det är Edith helt övertygad om.

– Mina föräldrar trängde ihop sig i imperialsängen , så det var nog lätt hänt, säger hon med glimten i ögat.

Edith kan ibland fundera över hur familjen kunde klara sig på en lön.

– Vi handlade i den enda kooperativa butiken som då fanns i Västanfors, berättar Edith. Visserligen hade vi brukshandeln här i Fagersta, men det var mest tjänstemän på bruket som gynnade den.

Edith minns att de ofta åt amerikanskt fläsk. Det var mycket fett med en smal köttrand. Fettet smältes ned och blandades med kryddpeppar och användes i stället för smör på brödet. Kabeljopudding var en annan billig maträtt.

De första skolåren gick Edith i den numera rivna Fagersta skola och sedan i Risbroskolan.

– En av mina lärare i Risbroskolan hette David Norman, han blev senare riksdagsman. Han hade alltid med sig sin schäferhund på lektionerna och jag minns att båda var lika gråhåriga.

I en bruksarbetarfamilj firades julen i all enkelhet. Julklappar till åtta barn var inte att tänka på. Ett julminne som Edith burit med sig genom åren är ljusstaken som eleverna i klassen tillverkade av en halv potatis, lite silkespapper och ett julgransljus. Potatisen sattes sedan i bläckhornshålet.

– Jag var bara åtta år och glömmer aldrig hur vackert det blev när alla tände sina ljus på bänken.

Som tolvåring blev Edith medlem i NTO. Hon fick då lova att alltid avhålla sig från starka drycker. Logen 904, Hemmets lycka, hette avdelningen i Fagersta och det var något av den tidens ungdomsgård med teatergrupper och ringlekar på programmet.

– När vi var i tonåren ordnades riktig dans i biosalongen i Folkets hus, berättar hon. Då fanns det bara lösa stolar i salongen och de flyttades undan. Ibland var det bruksmusiken som spelade upp till dans.

År 1918 höll patron Aspelin auktion vid Fagersta herrgård och Ediths pappa ropade in ett stort vitt bord med svarvade ben.

– Bordet placerades i finrummet, berättar Edith. Att bordet var vitmålat var ett problem. Vita möbler passar inte i ett arbetarhem, sa min far. Det är herrskapsfasoner. Raskt målades bordet om i en brun nyans.

När Edith blev äldre fick hon anställning i Söderqvists tidningskiosk som var belägen utanför Brukshandeln, den tidens samlingsplats. Här såldes bland annat förköpsbiljetter till olika föreställningar i Folkets park och folk kunde stå i kö flera timmar.

– Jag har sett varenda operett och teaterföreställning, säger Edith. På trästolarna i uteteatern njöt jag av Zigenarbaronen, Czardasfurstinnan och skrattade åt Tjaddenrevyerna.

I dag på sin hundraårsdag har Edith bestämt sig för att ha öppet hus under eftermiddagen för släkt och vänner.

– Det blir en kaffetår i all enkelhet, hälsar hon.

Jubilar. Etthundra år fyller Edith i dag. ”Jag har haft turen att få vara frisk”, säger hon. Det är bara hörseln som det är lite dåligt med.
Arbetsplats. Söderqvists kiosk var Ediths arbetsplats under tio år. ”Det var trångt och kallt på vintern”, berättar Edith. Någon toalett fanns inte, det gällde att hålla sig tills det blev middagsstängning.

Mer läsning

Annons