Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jonas mål är att förändra världen

Det var musiken som först lockade Jonas Engman men det tog inte lång tid innan teatern blev en dominerande faktor i hans liv. På lördag fyller han 50 år.

Annons
Konstnärlig. Jonas beskriver sig själv som poet, musiker, regissör, konstnär, skådespelare och fiskare. Just nu håller han huvudsakligen på med regi.

Jonas är konstnärlig ledare och en av grundarna av Teatermaskinen. Men att han skulle ägna livet åt teater i Riddarhyttan beskriver han som en ren tillfällighet.

För 30 år sedan när Jonas, som från början är från Kiruna, gick på teaterskola bestämde sig han och ett gäng kompisar för att köpa ett hus nere i Riddarhyttan. De bildade frigruppen Rödgruveensemblen. Två år senare bildade de Riddarhyttans Arbetarteater, RAT.

– Målsättningen var att förändra världen, och det har gått bra, säger han med ett leende.

Jonas berättar om landet Kulturreservatet som han är initiativtagare för. Han beskriver det som ett kulturland och nätverk där kulturen och konsten får utvecklas fritt.

– Vi försöker hitta nya sätt att ha demokrati på. Det handlar om mycket trygghet och mycket utbyte, förklarar han.

De jobbar mycket med ursprungsbefolkning, en fråga som är väldigt viktig för Jonas som är same och värnar om sina rötter.

– Jag har sökt länge i mitt ursprung och historia.

Jonas förklarar att det i den samiska kulturen finns nåjder, en sorts vishetslärare eller. Det är något han har tagit till sig.

– Jag har varit konstnärlig ledare länge, men det har inget med mitt samiska ursprung att göra. Jag har bytt yrke till scenkonstnåjd. Jag behöver inte anpassa mitt yrke till västerländska normer, säger han.

När Jonas kom till Riddarhyttan för 30 år sedan körde han i gång med full kraft och det har gett utdelning.

– Det är härligt att se genom alla här hur allt har utvecklats. Men det har varit jobbigt också

När han började med RAT fanns det ett tomrum efter gruvindustrin som de var med fyllde.

Ett tag hade de upp emot tolv rockband och flertalet artister och konstnärer som jobbade hårt med olika pjäser och uppsättningar.

– Det är mycket enklare än man tror att göra något. Bara man rör på arslet, säger han med ett skratt.

Han minns tillbaka på alla projekt han höll på med när han var yngre. Hur det var svårt att hitta stöd för verksamheter.

– Vi tänkte ge de här ungdomarna något vi aldrig själva fick.

RAT höll på så länge de orkade, men utan stöd från kommunen fick de lägga ner. Då åkte Jonas till Stockholm i två omgångar, men flyttade snart tillbaka till Riddarhyttan

– Jag bestämde att det var mer värt att vara här. Det kändes fel i Stockholm. Alla ville bli kända. Man spelar för samma svartklädda publik. Vad betyder vi då egentligen? Så vi flyttade ut i skogen igen.

1997 bildades Teatermaskinen.

Just nu håller Teatermaskinen på att bygga en skola. Inom tre år kommer de ha 50 elever. I dag har de 20 elever. Teatermaskinen är en avdelning av Ålsta folkhögskola och driver en maskinistutbildning där Jonas är lärare.

Förutom det jobbar de med olika uppsättningar och dansgrupper. Allt artistiskt och konstnärligt egentligen.

– Det är inte att bli skådis som är det viktigaste, säger Jonas och påpekar att det handlar om att kunna göra något överhuvudtaget.

Jonas ser inte arbetet med Teatermaskinen som ett jobb. Det är helt enkelt som en naturlig del av honom.

På lördag fyller Jonas 50 år. Han har ingen aning om vad som händer på hans födelsedag.

– Det är någon hemlighet de håller på med. Men det blir någon fest tror jag.

Han förbereder en utställning som ska vara klar till firandet. Tavlorna ska återspegla en tid då han såg världen på ett annorlunda sätt.

2007 drabbades Jonas av hjärtsvikt och hade bara 25 procent av sin hjärtkapacitet kvar.

– Det var som ett filter över verkligheten. Ofta vitt. I det vita förvrängdes saker. Det är det jag försöker måla i tavlorna.

Efter att släkt och vänner sett utställningen ska den vidare ut i Europa.

När Jonas tänker tillbaka på sitt liv och sin karriär kommer han fram till vad han är mest nöjd med.

– Det är att jag har varit kvar. Nu har jag blivit bybo. Jag har sett hur folk har utvecklats och det har gett så mycket. Det är det som betytt mest för mig.

En jobbig tid. Tavlorna som han ska ställa ut på sin födelsedag speglar hur han kände sig när han drabbades av hjärtsvikt. Då såg han som ett vitt filter över allting.
Ute men inne. Teatermaskinen började med det röda huset på bilden. När de byggde ut verksamheten valde de att helt enkelt bygga in huset och starta ett kafé där.

Mer läsning

Annons