Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från arg sångare till juriststudent och musikmanager

Managers suger pengar ur musiken och coverband är inge vidare. Den inställningen hade Magnus Larnhed i många år, tills den dagen då han plötsligt sysslade med båda delarna.

Annons

Fagersta/Örebro. Magnus Larnhed har testat det mesta inom det mesta. Spelat bandy och hockey, varit rockstjärna, studerat juridik och nu bandmanager och egen företagare.

– Jag är rätt rastlös men hittar jag någonting som jag gillar kan jag inte bara släppa det, säger han.

I området Uggelbo i Västanfors växte Magnus Larnhed upp tillsammans med sin mamma Christine, pappa Tommy och storasyster Susanne. Under sina första år älskade Magnus att imitera Elvis och klä ut sig i diverse outfits för att showa för familjen.

Elvis byttes senare ut mot lite hårdare musik i form av gruppen Kiss.

Som dagbarn introducerades han för både punk- och hårdrock. Det var dagmamman Janssons två söner, Peter och Micke som visade den då unge Magnus sina coola bandaffischer och spelade in blandkassetter åt honom.

– Deras rum var fyllda med hårdrocksaffischer och en helt ny musikvärld öppnade sig för mig, säger Magnus.

Åren gick och intresset växte sig starkare och starkare. På vägen hem från förskolan i Gröndahlsparken stannade Magnus ofta till utanför en lägenhet som låg på bottenvåning i området.

–Killen som bodde där, jag vet inte än i dag vem det var, men man såg in i hans rum där väggarna var täckta med affischer på hårdrocksband. Jag bestämde mig för att ”den dagen jag skaffar egen lägenhet ska jag också ha det så där coolt hemma”.

Låg- och mellanstadiet gick Magnus på Mariaskolan och fritiden fylldes med sport i form av både bandy (VIF) och hockey (FAIK).

I femte klass köpte han en jeansväst med iden om att göra den till en tvättäkta hårdrocksväst.

– Den har jag kvar än och den är hur cool som helst. Jag minns hur jag kämpade med att få till ryggtavlan snyggt och hur nöjd jag blev efter att ha hittat ett Iron Maiden-märke som passade. Då var jag hård, riktigt hård.

Vilken roll hade du i skolan? Var du den stenhårda typen? – Nej det var jag inte. Men däremot har jag alltid haft svårt att vara med på saker utan att vara den som bestämmer. Jag är dålig på att delegera och vill gärna göra allt själv. Fast är det någonting som jag inte bryr mig om går det bra, men är det någonting som jag brinner för eller gillar måste jag vara med och bestämma.

Under högstadiet på Risbroskolan hamnade Magnus i en riktigt stökig klass.

– Det var kaos. När min pappa fick klasslistan sa han att ”det här kommer inte att fungera”. Han tyckte att det var alldeles för många från mitt hockeylag i klassen.

Och pappa Tommy hade rätt, för redan efter två veckor fick rektorn lov att splittra på klassen för att kunna få någon så när ordning i salen.

– Men vi hade sjukt roligt, fast det blev inte så mycket pluggande. Jag kan faktiskt inte ens minnas att jag läste någonting. Jag var nog en rätt bedrövlig elev.

I sjuan bestämde sig Magnus för att åka till Västerås och köpa en gitarr, men kom hem med en radiostyrd bil.

En radiostyrd bil?– Ja, jo, men det var en mycket avancerad och häftig bil, haha.

Det var inte förrän i nian som Magnus på riktigt satt sig ner och plinkade med gitarren. Det var hans kompis Kalle Haglund som lärde honom spela i musiksalen.

Efter det fick Magnus låna en gitarr av sin äldre kusin i Stockholm. En välbevarad snygg Hagström Super Swede.

– Det var första gången jag var in i en ungs lägenhet. Det såg för taskigt ut. När farsan och hans farsa började att städa visste man att ”nu har det gått jäkligt långt”.

Magnus farbröder, Kurt och Per-Åke Larnhed var ena hejare på att spela gitarr och hade ett band, The rocking devils, under 50- och 60-talet i Fagersta.

Den lånade gitarren gick varm. Magnus hade hittat någonting som föll honom i smaken.

– Jag satt med gitarren hela tiden och ville komma i kapp många av mina bekanta som spelade, säger han.

Efter nian valde Magnus att gå fyra år på utbildningen teknisk och i samma veva började han umgås mer och mer med musikfolket vid Kottis (Kottmossen).

Att studera var inte det bästa Magnus visste och som 18-åring åkte han ett år till USA, Minneapolis.

Efter det fick han läsa in ett år extra på tekniska och begav sig därefter till Södertälje för att provspela för hockeylaget SSK.

– Det gick åt helvete så då slutade jag helt med hockeyn. Eller nej, jag spelade förresten två säsonger i Hedemora. Det var då mitt bilåkande drog i gång. 22 mil om dagen.

För att kunna kombinera hockeyn med det sista studieåret läste han in kurserna i Västerås.

En polare till Magnus blev less på att han bodde längst bort i Västanfors och såg till att Magnus fick sig en lägenhet mer centralt, Ringvägen för att vara exakt.

Då fick du äntligen din första lägenhet. Blev det att fylla väggarna med hårdrocksaffischer?– Nej, men däremot ville jag måla alla väggar svarta, som tur var blev det aldrig av. Ekan (Erik Ohlsson) från Millencolin, skulle komma förbi och göra bandloggor där på.

Gitarrspelandet fortsatte och tog efter gymnasiet över idrottandet helt. På Kottis repade många av Fagerstas musiker och Magnus blev en av dem.

– Det var en fristad mer eller mindre.

Där träffade han bland andra Michael Conradsson, Kai Kalliomäki och Toni Virtanen som senare tillsammans bildade bandet 59 times the pain.

När Fagersta kommun rev husen vid Kottmossen fick ungdomarna förflytta sig till Folkets park där en ny fristad med replokaler och aktiviteter tog form.

Magnus som tidigare aldrig hade sjungit fick vara sångare och gitarrist.

– Tanken var att jag endast skulle sjunga tills vi hittade en ny.

59 times the pain slog igenom stort tillsammans med bland andra Fagerstabanden No fun at all och The Hives, som alla låg på skivbolaget Burning heart records. De anses än i dag vara ett av dåtidens bästa svenska skatepunkband.

De turnerade runt om i Europa och släppte totalt fyra studio album och två epskivor på Burning heart records.

Från 1992 till 2002 var 59 times the pain aktiva. Kai Kalliomäki slutade i bandet 1996 och ersattes då av Niklas Lundgren på gitarr. De sista åren som aktiva repade de vid Alfaskolan.

– Hela hardcoregrejen var det bästa som hade hänt och att få ta del av det var sjukt kul. Vi i 59 hade inga planer på att bli rockstjärnor eller hade någon tanke bakom någonting. Vi gick bara på känsla, säger Magnus.

De har fortfarande god kontakt med varandra och hade för fyra år sedan en exklusiv spelning på festivalen Groezrock i Belgien. Även innan Graveyards spelning på The Green Man tidigare i år spelade 59 times the pain inför en liten skara inbjudna i deras gamla replokal vid Alfaskolan.

Finns det någon chans att 59 times the pain återförenas?– Det tror jag inte. Det skulle bara kännas som att klä ut sig till sitt gamla jag. Det känns inte på samma sätt som förut. Men vi har repat lite tillsammans och haft någon spelning så där, men mer än så blir det nog inte.

Läs hela reportaget om Magnus Larnhed i fredagens (31/8) papperstidning.

Mer läsning

Annons