Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fridhem kommer alltid finnas i Mildreds hjärta

Mycket har förändrats i Skinnskatteberg sedan Mildred Eriksson var liten. Huset där hon växte upp finns inte längre kvar, men hennes minnen är desto starkare.

Annons
Flygfoto. Mildred Eriksson pekar ut var hennes barndomshem låg förr.

Skinnskatteberg. Mildreds fotoalbum är fulla med fina bilder från hennes ungdom. På många av bilderna syns ett stort hus med gård – Fridhem, hennes barndomshem.

I grannhuset bodde hennes bästa vän, Anna-Greta. De är vänner än.

– De kallade oss till och med parhästarna, skrattar Mildred.

Hon pratar om hur allt var annorlunda på den tiden. Till exempel var man tvungen att planera noga innan det var dags för fest och inför de stora helgerna. All matlagning och bakning skulle göras så sent som möjligt, för de hade ingen frys som man har i dag.

Hennes farfar arrenderade Prästegendomen med mark nedanför kyrkan och utefter sjön, nuvarande villaområde.

– Vi hade korna uppe vid Fridhem och stallet nere vid kyrkan. Sen ändrades det under årens lopp, men så var det i början.

Det var Mildreds farfar som byggde Fridhem år 1916. Mildred, hennes två bröder och föräldrar bodde tillsammans med farföräldrarna i huset.

Ett rum användes som drängkammare.

– Den äldsta gubben, han var man så van vid så han var som en del av hushållet.

Så var där säsongsarbetare också, vid till exempel skörd och skogskörning.

– En sommar kom det en kille från Essvik, och han var så stilig. Tjejerna kallade honom Larssons dröm. Jag hette Larsson på den tiden. Jag var bara 12 år när han var hos oss. Lilljänta kallade han mig, säger Mildred och skrattar.

Men när Mildred hade fyllt 18 flyttade hennes föräldrar till Näset. Det blev en stor förändring.

– Då sa mamma att ”det är som att vi är nygifta”, säger Mildred med ett stort leende.

Hon tänker tillbaka på uppväxten och minns att familjen hade väldigt mycket fruktträd och bärbuskar.

– Jag tänker på hur det såg ut. Det var bra att vara barn där. Jag och Anna-Greta lekte. Ja, oj vad vi lekte!

De lekte mycket ute i naturen och använde fantasin.

– Till exempel lekte vi att grobladens stjälkar var sill, och så fjällade vi sillen, säger Mildred och viftar med händerna för att demonstrera hur det gick till.

Historierna kring uppväxten är många och Mildred vårdar dem ömt.

På 1950-talet ville familjen bygga en ny ladugård på Fridhems tomt, men det sa kommunen nej till.

– Vi blev mer eller mindre tvingade att sälja.

Mildred förklarar att kommunen ville bygga bostäder på marken.

– Ja det kändes ju inte så vidare värst. Det var inget roligt. Vi hade gärna haft Fridhem kvar.

Fridhem stod kvar ett tag i mitten av byggnationen. Byggfirman använde det som kontor. I dag är Mildreds barndomshem borta och har ersatts av bostäderna på Vätterbo.

– Jag tycker mycket om Skinnskatteberg. Och man kan väl inte räkna med att det ska vara likadant hela tiden, säger hon och ler.

Familj. Lilla Mildred sitter på hästen och hennes far står bredvid. På bilden till höger ser vi Mildreds farmor.
Fridhem. Bilden visar hur Fridhem såg ut innan det revs.
Minns. Mildred minns hur det var förr.

Mer läsning

Annons