Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Genom Läkare utan gränser har Emma fått se människors oanade krafter

Till vardags jobbar hon på Norbergs vårdcentral som specialistläkare i allmänmedicin. Men i tio i veckor under hösten har Emma Westman befunnit sig i ett av världens största bosättningsläger för flyktingar.

Annons

Emma Westman, till vardags på vårdcentralen i Norberg, berättar om sitt arbete för Läkare utan gränser.

Emma Westman, som är född i Malmö och har studerat till läkare i Umeå, bor sedan ett och ett halvt år i Karbenningby utanför Norberg. I höstas har hon under tio veckors tid jobbat för den oberoende hjälporganisationen Läkare utan gränser för att ge sjukvård till flyktingar som tagit sig från Sydsudan till flyktingbosättningarna i norra Uganda.

På väldigt kort tid, sedan sommaren 2016 och fram till nu, har 250 000 flyktingar från Sydsudan tagit sig till Bidibidi och Yumbedistriktet i Uganda. Ett område som i vanliga fall har cirka 500 000 bofasta invånare.

– Det kom mellan 2000 och 4000 flyktingar om dagen när jag var där. Zonerna med bosättningar fylls upp ganska fort, säger Emma Westman.

Sudan och Sydsudan har länge präglats av konflikter. Mellan åren 1955 och 2005 pågick det som kommit att kallas Afrikas längsta krig, mellan norra och södra Sudan. Två miljoner människor miste livet under denna tid, enligt sakerhetspolitik.se.

Orsaken till att så många flyr nu, är det inbördeskrig som utbröt i Sydsudan 2013. Det har inneburit en maktkamp inom regeringen och motsättningar mellan dinka och nuer, landets två dominerande folkgrupper.

Hundratusentals människor har flytt undan striderna i Sydsudan och försöker skapa sig ett liv i norra Uganda.

När Emma Westman jobbade för Läkare utan gränser under hösten var hennes uppdrag att öppna en vårdcentral till att börja med. Under tiden blev vårdcentralerna allt fler, till en början mobila tält som senare byttes ut till enklare byggnader.

– Vi försöker inte att ta över sjukvården på något sätt. Läkare utan gränser finns där det behövs som mest och det handlar mycket om att hela tiden se vad det finns för behov, var vi kan hjälpa till, säger Emma.

Bland det första hon fick lov att göra var att finna personal. När hon kom till lägret i Uganda var det bara 15 personer i det medicinska teamet. Bosättningslägren är indelat i olika zoner, så snart Emma fått bukt på sjukvården i zon två, blev hon tillfrågad att öppna vårdcentraler i zon fyra som hade tillkommit.

– Innan jag åkte därifrån var vi runt 85 personer i det medicinska teamet, berättar Emma.

Utöver lunginflammation och diarré är malaria, som kan innebära blodbrist och kramper, vanligt bland dem som söker vård.

– Malaria går att behandla. Vid behandling i ett tidigt stadie blir den största andelen bra. Fler blir bra efter ett par dagars tablettbehandling, säger Emma.

Några platsmöbler under en tältduk förvandlas till en vårdcentral.

För att sjukvården ska fungera behövs också tolkar. Det är också viktigt med rent vatten, sanitet och fungerande logistik. Logistikernas jobb är att hitta utrymme för de mobila klinikplatserna och röja undan så att tält kan sättas upp där. Sedan behövs bland annat latriner, plaststolar och skuggnät.

– I början hade vi 150 patienter per dag, som mest var det sedan 250 per dag. Efter ett tag lugnade det ner sig igen till 100-150, berättar Emma.

Andelen utländsk personal hos Läkare utan gränser är väldigt liten. Tio procent är utländsk personal, resten är lokalanställda.

– Det vi kan bidra med utifrån är handledning, kunskap och utbildning, säger Emma.

Hon beskriver ett bra samarbete. När hon ringat in problem som behöver lösas i olika situationer, har hennes teammedlemmar med lokal anknytning kunnat tala om hur det görs på bästa sätt.

Så här kan också ett väntrum se ut hos en vårdcentral.

I slutet av Emmas tid i Uganda hann hon vara med och starta en vårdanläggning som har öppet dygnet runt.

– Man hinner inte allt. Det är omöjligt och man stöter ju på tusen och en olika småproblem på vägen. Men det kändes väldigt tryggt att lämna över när jag åkte därifrån. Jag var fruktansvärt trött, säger Emma.

Flyktingar har traumatiska upplevelser bakom sig. Innan Emma lämnat bosättningslägret i Uganda fanns också psykiatrisk personal på plats hos några av de mobila klinikerna, för att hjälpa till främst med krishantering men också med att vårda till exemepel psykossjuka.

De flyktingar som kom till bosättningslägren, berättar Emma, fick ett plastskynke och träpålar för att kunna sätta upp tält att bo i. Utöver det delades kokkärl, spannmål, bönor och en vattendunk ut. För många av flyktingarna tar flykten slut i Bidibidi. Emma beskriver ett samhälle där affärsstånd poppade upp längs huvudleden och från början öde platser där bostäder började växa fram. Hon beskriver att det röjdes undan buskar och gräs så att det gick att hacka i marken och plantera inför regnperioden. Innan Emma åkte hem fick hon också uppleva att flera börjat bygga lerhyddor med stråtak och planerat att stanna.

– Jag hade trott att "flyktingläger" var hemskare. Men jag såg mycket positivt också. Folk sätter direkt i gång att leva sina liv. Det finns en kraft hos människor att överleva och det är något väldigt fint.

En skuggig plats intill vårdcentralen kan också bli ett väntrum.

Om Läkare utan gränser

Läkare utan gränser bildades 1971 i Frankrike i Paris. I dag jobbar den oberoende hjälporganisationen i över 60 länder. Varje år skickar organisationen ut cirka 2700 internationella fältarbetare. Lokalt anställs ungefär 31000 personer i de olika projekten. 90 procent av organisationens inkomster kommer från privata givare, inte från statliga organ. Det gör att organisationen inte styrs av några andra intressen, utan själv har friheten att bedöma var dess insatser behövs. År 1999 tilldelades Läkare utan gränser Nobels fredspris.

Källa: Läkare utan gränser

Mer läsning

Annons