Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hästintresset har blivit deras livsstil

De startade ute i Semla år 1962. Sedan flyttade de till Hedkärra. Carina Flodström har varit med i Fagersta ryttarklubb nästan ända sedan starten.

Annons
Ett glatt gäng. Carina Flodström, Gustaf Forsell och Eva-Lena Henrysson har en stor passion för hästar. Alla tre har varit med i klubben innan den flyttade till lokalerna i Hedkärra. Ponnyn Smulan och hästen Binette är också med på bilden.

Jag träffar Carina och hennes två klubbkompisar Eva-Lena Henrysson och Gustaf Forsell i ridhuset.

De börjar snabbt prata om klubben och hur det var förr. Hur det var att växa upp med ett brinnande hästintresse och hålla det vid liv i närmare 50 år.

I dag har Fagersta ryttarklubb ett stort ridhus med läktare. Men så har det inte alltid varit.

– Vi hade ett ridhus som var 8x16 meter, säger Carina.

Hon berättar att hon och vänner åkte till ridhuset så ofta de bara kunde. De var där jämt. Och det handlade inte bara om att få rida.

– Jag var helt överlycklig om jag fick mocka, säger Carina.

Både Carina och Eva-Lena pratar om att det var speciellt och spännande att åka till stallet.

– Jag började i Semla när jag var sex år. På den tiden fick jag egentligen inte rida, säger Eva-Lena med ett leende.

– Eva-Lena hade det lyxigt. Hon hade egen häst då, säger Carina.

Gustaf Forsell, som sedan några år tillbaka inte längre är en aktiv medlem i klubben, inflikar snabbt att sammanhållningen och engagemanget från medlemmarna var stort under åren i Semla.

Han pratar varmt om hur han alltid fick smörgås och kaffe efter hökörningen.

– Jag tror inte att det går att uppleva den sammanhållningen vi hade i Semla.

Gustaf blev medlem i klubben då hans dotter började rida. Han stöttade hennes intresse och blev snabbt själv intresserad av ridsporten. Han avslöjar dock att han själv aldrig blev en hejare på att rida, utan i stället drogs till föreningslivet.

Han berättar hur medlemmarna alltid ställde upp för varann. En gång fick han ett sent samtal om hästar som hade rymt på grund av ett trasigt staket. Då var han ute hela natten och letade rätt på dem samtidigt som hans fru lagade staketet.

Ett minne som Gustaf vårdar ömt är när han och frun får ett samtal på en lördagskväll från en föreningsmedlem. ”Vad gör ni?” lyder frågan. ”Vi slappar” var svaret.

– Utanför dörren står hela ungdomssektionen, 20 personer.

De hade kommit förbi för att umgås lite och visa sin uppskattning med god mat.

– När de gick var allt diskat. Då fick man tillbaka lite av det man gjorde, säger Gustav och leendet växer ju mer han berättar om det spontana besöket.

Föreningen flyttade till Hedkärra år 1982 eftersom miljön i anläggningen i Semla inte var bra.

– Anledningen till att vi flyttade var att hästarna blev sjuka i Semla. Så här stora råttor sprang där, säger Eva-Lena och måttar storleken med händerna.

– Jag är livrädd för råttor sedan dess. Jag skriker högt om jag ser dem, säger Carina.

Vännerna börjar prata om hästarna de red på som barn.

– Kommer ni ihåg Nina och Fredrik? frågar Gustaf.

– Ja, Fredrik var elakast, svarar Carina.

De berättar om Hedkärratävlingarna som var ett uppskattat inslag för alla hästintresserade.

– Jag var med och tävlade en gång. Jag ramlade av och ridbyxorna gick sönder. Det glömmer jag aldrig, säger Carina.

Gruppen fortsätter prata om glada minnen och skratten duggar tätt ända tills de börjar prata om branden som bröt ut i privatstallen bredvid ridhuset för 25 år sedan.

– Jag var höggravid när de ringde om branden i stallet. Det var det värsta jag varit med om, säger Carina.

Hon fortsätter berätta:

– Jag har varit jättesjuk efter det. Man fick ju som en chock. Det tog säkert fem år att komma över. Jag vaknade på nätterna och badade i svett, säger Carina.

Totalt dog 90 djur, men klubbens stall klarade sig.

Många av medlemmarna hade dock sina hästar i stallen som brann ner. Eva-Lenas och Carinas hästar klarade sig, men två av Carinas katter dog i branden.

I dag är det klubben som gäller för både Eva-Lena och Carina som båda två jobbar som ridlärare och deras lektioner är i stort sett fullbokade.

Gustaf, som fyllt 90, kommer och hälsar på så ofta han kan. När det ordnas tävlingar ser han till att vara på plats .

Både Carina och Eva-Lena berättar att hästintresset har blivit en livsstil. De känner sig lyckligt lottade att de får ha jobb och hobby på samma ställe.

– Många säger ”håller du på än?”, vaddå håller på än, jag kommer ju hålla på så länge jag orkar, säger Carina.

– Det är som ett andra hem, säger Eva-Lena.

Klippbok. Klubben har sparat gamla klipp i en bok. Här ser vi Carina Flodström när hon instruerar en elev. Året är 1983.
I stallet. Eva-Lena går längst fram och leder ponnyn Smulan. Carina och Gustaf går bakom och leder hästen Binette.
Fagersta-Posten 2 mars 1990.

Mer läsning

Annons