Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Helvetet på skolhemmet glömmer Lennart aldrig

Lennart Hellström har levt ett långt, gott liv. Men han kan inte glömma de hemska åren på barndomens skolhem i Lappland.

Annons
Fort. Livet har gått fort efter 50, tycker Lennart Hellström. ”Fast de första sju åren var ju som 25 år i verkliga livet.” Nu fyller han 75 år.  Foto: Jan Björkegren

Lennarts barndomshem låg fem mil från samhället där skolan låg. Att pendla var inte möjligt så redan vid sex års ålder fick han flytta till ett skolhem under veckorna.

De första åren gick rätt bra, men sedan fick skolhemmet en ny föreståndarinna och då började helvetet med stenhårda bestraffningar för minsta förseelse, till exempel att komma för sent eller klaga på den sura mjölken.

– Då fick man straffsäng och fick gå lägga sig ensam i ett kolsvart rum. När man var hemma så grinade man ju och tyckte att det var ett helvete att fara tillbaka.

Ändå förstod nog inte Lennarts föräldrar riktigt hur allvarligt det var. När Lennart kom upp i sjunde klass började han allt mer göra uppror. En natt ordnade han så att alla barn kunde sova borta hos andra. Plötsligt var det tomt på skolhemmet.

Föreståndarinnan blev rasande och nästa dag blev det räfst och rättarting. Hon hade tagit dit sin bror som var skolinspektör.

– Oj, oj, oj. Hon hade ju hotat mig med uppfostringsanstalt och nu var jag säker på att jag skulle få det. Men när jag berättade för brodern så tog han i stället upp en hundralapp och gav mig. Han sa att han tyckte det var jävligt bra det jag gjort.

Föreståndarinnan fick så småningom sluta och det gjorde Lennart också. Han fick börja jobba i skogen. Men jakten var nog det han gillade mest.

– Jag fick tre kronor för en ekorre eller ripa och 30 kronor för en tjäder. Ibland kunde jag skjuta 20 ripor på en dag och det blev bra med pengar. Det var nog den bästa tiden i livet.

Slitet i en snöig timmerskog tyckte han mindre bra om. När det dök upp ett jobb i Fagersta så slog han till.

– Jag flyttade hit 1960 och började köra travers i stålverket. Det var ju rena paradiset tyckte jag.

Sedan tog han trafikkort och började köra lastbil. Kulsinter från gruvan i Stråssa till stålverket i Fagersta.

– Det var en Scania som vägde nästan 40 ton tomme. Sen lastade man lika mycket så motorn fick jobba utav helvete, minns Lennart.

Det blev många år bakom ratten. Ett tag drev han entreprenörfirma ihop med en kompis. Sen blev det lastbilar igen. Några år efter pensioneringen skickade han in sitt trafikkort.

– Jag sa: nu är det slutkört. Att sitta i 50 år bakom ratten blir ensamt.

I dag sitter Lennart i rullstol efter att ha drabbats av tre strokar. Uppe i Lappland står skolhemmet fortfarande kvar. Men trots de bittra minnena känner han inget hat.

– Nej, jag kan inte bli arg, det vet jag inte hur man gör.

Lillkojan. En fika och en rök med pappa Sanfrid vid kojan hemma i Lappland. Fiskespöna står färdiga. Foto: Privat

Mer läsning

Annons