Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Idas historia är viktig för dottern Seija

Seija Vuorinens mamma Ida dog för 16 år sedan. Då blev Seija intresserad av släktforskning och har nu kommit in på områden hon inte känt till innan.

Annons
ID-handling. Så här såg Ida Tähtinens id-handlingar ut. Nedre bilden är tagen när Ida och hennes kollegor svär Lotta-eden. Foto: Seija Vuorinens arkiv

Seija visste att hennes mamma var med i Lottakåren under kriget, men nu vet hon så mycket mer.

– När Ida dog fann jag en kartong med alla hennes papper som hon sparat under sitt liv. Då började jag släktforska.

Ida flyttade till Fagersta år 1967. När hon dog lämnade hon en mängd papper efter dig. Seija tar fram en stor pärm full av dokument som innehåller delar av Idas liv.

– Det här är hennes berättelse, säger Seija med ett leende.

En sak som Seija fick upp ögonen för under sin forskning var Vako.

– Jag förstod aldrig när Ida nämnde Vako och dess betydelse.

I dag har hon tagit reda på att Vako AB var ett bolag, som av finska staten fick i uppdrag att ombesörja för de närmare 100 000 civila, som blev kvar i Karelens krigshärjade område efter att ryssarna hade retirerat där ifrån.

– Ida tjänstgjorde under Vako som herrfrisör i Karelen. Hon tjänstgjorde även på fältsjukhus som låg under armén.

Sin mammas historia hade Seija ett bra grepp om innan hon började släktforska.

– Det som var nytt för mig var Vakos verksamhet, berättar hon glatt.

Hon tror inte att det är så många som vet om vad Vako var och därför känner hon att är viktigt att dokumentera det som en del av Idas berättelse.

Seija har tillsammans med sin man Jarmo några gånger åkt till Östra Karelen för att följa i Idas fotspår.

– Det har varit intressant att lära sig mer om området och hur det var.

Båda två är från Finland och har sedan de flyttade till Sverige varit tillbaka flera gånger av olika skäl.

Seija berättar att Ida föddes år 1911 i Lestijärvi, Finland. Hon flyttade till Lammi 1933 och där gifte hon sig med Jalo. Åtta år senare gick hon med i Lottakåren och var med i det Finska fortsättningskriget.

– Det var en känsla som fanns hos kvinnorna, att det var landet som kom först, säger Seija.

– Offerviljan var omfattande på 30- och 40-talet, fyller Jarmo i.

– Lottorna var så nära fronten att en hel del stupade.

Seija kollar i sina papper. Jag frågar henne om Ida beskrev sina rädslor i anteckningarna.

– Hon nämnde inte att hon var rädd. Men på vintern frös hon. Det var 40 minusgrader vissa nätter.

– Hon hörde dånen och på nätterna kom sårade till fältsjukhuset där hon arbetade. De skulle ta hand om de svårast skadade först. De andra fick vänta.

Seija berättar att hennes mor ibland pratade om hur det var under kriget.

– Man förstod inte när man var ung. Det var först när jag började skriva som jag förstod, säger hon.

Seija fortsätter berätta om Ida och hennes man Jalo. Han var med i kriget och var stationerad 150 mil från Ida. De fick resa i sex timmar för att ses.

– Det var svårt för kvinnor och män att träffas, säger Seija.

Trots att Seija hade hört sin mamma berätta om sitt liv så var det mycket hon inte visste. När hon började forska i historien föll bitarna på plats.

– Jag blev väldigt fascinerad. Jag hade ett väldigt stort behov av att ha det här gjort och att skriva det på svenska så att barn och barnbarn kan läsa det i framtiden, säger hon och tittar menande på sina pärmar med anteckningar.

Förutom Idas berättelse har Seija även forskat längre bak i historien. Hon har byggt på släktträdet ända bak till 1600-talet.

– Men mest intressant har 1800- och 1900- talet varit, säger hon med ett leende.

Seijas Vuorminen släktforskar.
Frisör. På bilden ser vi Ida under hennes tid som frisörlärling. Det är Ida som får sitt hår klippt på bilden.
Förstört. Salmi kyrka i Finland är en av många byggnader som förstördes under kriget. ”Det var fruktansvärt, allt var så förstört”, säger Seija.

Mer läsning

Annons