Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingrid har aldrig tvivlat på sitt yrkesval

Det har gått nästan 50 år sedan Ingrid Asplund blev sjuksköterska. Hon minns tiden på Fagersta lasarett med värme.

Annons
Fina minnen. Ingrid Asplund bläddrar i boken Kvinnoliv i Västmanland där hennes berättelse är med.

Ingrid kommer från början från Vanstad, en liten by i Skåne. 1962 började hon läsa till sjuksköterska på Danderyds sjukhus. I februari 1965 var hon klar att ge sig ut i arbetslivet.

Ingrid som i dag har fyllt 77 år berättar att Danderyds sjukhus på den tiden ansågs vara Sveriges modernaste sjukhus och skola.

– Vi skulle ha blå klänning med kort ärm, stärkt krage och mössa på huvudet. Kjolen skulle vara 28 centimeter från golvet och så skulle vi ha svarta systerskor, säger Ingrid och håller upp ett par svarta skor med ett vackert spänne på.

Hon fortsätter berätta om utbildningstiden. Eleverna fick ut 21 kronor per månad, det räckte precis så man kunde se till att man hade hela strumpor.

Men Ingrid avslöjar att de ofta tog extra skift på andra sjukhus för att få mer pengar. Då fick de betalt direkt efter arbetspassets slut.

– Så var det på den tiden.

Samma år som Ingrid var färdigutbildad började hon jobba på Fagersta lasarett. Hon hade gift sig och hennes man, en Fagerstason, fick jobb i Fagersta.

– Jag tyckte att Fagersta lasarett var omodernt och tungskött. Det fanns till exempel inga hjul på sängarna.

Men hon trivdes mycket bra på lasarettet.

– Det var en helt fantastiskt personal. Då var det den enda kvinnliga arbetsplatsen.

På avdelningen fanns titlarna syster, fru, fröken, doktor och docent. Ingrid kände att det behövdes en förändring.

– Det var det första jag såg till att vi skulle säga du till varandra. Inte alla gillade det. Men vi andra, vi slängde i alla fall ut titlarna, säger hon med ett leende.

På lasarettet fick Ingrid en handledare som uppmuntrade henne. Ingrid berättar att hon fick tilltro till sig själv och sitt yrke.

– Vilket fantastiskt jobb vi hade, vi som kom på 1960-talet!

På torsdagskvällar brukade personalen ha fortbildning i bland annat stresshantering. Då hölls det föredrag och närvaro var obligatorisk.

Ingrid berättar att hon själv också stod för en del utbildning, nämligen av sjukvårdsbiträden.

– Det var så kul. De var hungriga.

– Vi lyfte hela centrala sjukhemmet med stolthet.De var stolta över att stå som de äldres reservkraft

Hon säger att det är viktigt att vara stolt över det man gör och inte glömma bort att ge sig själv beröm.

Ingrid jobbade i Fagersta fram till 1990 då hon flyttade till Köping. Tio år tidigare hade hon blivit änka och var själv med tre små barn.

– Så småningom gick livet vidare. Jag träffade min Birger, så gifte vi oss.

Hon gick i pension samma år som hon flyttade, men ett tag pendlade Ingrid fram och tillbaka mellan Köping och Fagersta.

Jag frågar Ingrid om hon funderade på att arbeta några år extra men då svarar hon bestämt nej.

– Jag kunde inte acceptera att Fagersta lasarett blev Bergslagssjukhuset. Jag tyckte det var så bra och det fanns all anledning att ha det kvar.

Inte långt efter flytten till Köping kontaktades Ingrid av Västmanlands läns museum. De ville att hon skulle vara med i bokprojektet Kvinnoliv i Västmanland.

Ingrid berättar att hon satt med åtta damer och de fick skriva ner sina berättelser.

– Min blev uttagen att vara med i boken.

Stolt håller hon upp boken och bläddrar fram till sidorna som hon skrivit. Det börjar med en svartvit bild på Ingrid.

– En gång var även jag en ung vacker flicka.

Hon fick boken hemskickat lagom till jul och gav sina tre barn var sitt exemplar.

– När min son läste detta sa han: ”men mamma vad jag är stolt över dig”. Det är det bästa betyget man kan få.

Hon är mycket glad över att få vara med i boken.

– Det är roligt att man är museiföremål.

Ungefär samtidigt som hon gick i pension drabbades hon av en hörselskada. Hon berättar att hon var deppig över detta. Till slut valde hon att engagera sig i föreningslivet. I dag är hon ordförande i Hörsel Köping.

– Jag har väldigt svårt att inte engagera mig. Min mor sa: ”Kom ihåg Ingrid. Dela alltid med dig”. Det bär jag med mig.

Hon tänker tillbaka på sitt arbetsliv och sina arbetskamrater. För inte så länge sedan fick hon ett meddelande från sina gamla klasskompisar. De vill fira 50-årsdagen. Men än så länge är planerna i ett tidigt skede.

Ingrid säger att det inte finns något bättre yrke än att få finnas där för dem som behöver en.

– Om jag skulle leva om mitt liv skulle jag vilja gå precis samma stig som jag har gått i det här livet.

Förr. ”En gång var även jag en ung vacker flicka”, säger Ingrid själv om bilden som finns med i boken.
Speciella skor. Ingrid håller upp sina systerskor. De var en del av uniformen, men de är inte slitna då de bara användes vid speciella tillfällen.
Ingrid Asplund.

Mer läsning

Annons